Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Föga hedrande epok

+
Läs senare
/
Ledare

I Uppsala mätte och bedömde man, för bara drygt femtio år sedan, skallar för att "bevisa" att "lappar" och "tattare" – och för den delen finnar – var mindre intelligenta än renrasiga svenskar.
Och det kan mycket väl ha varit så att mina mor- och farföräldrar fick lära sig i skolan vilka skallform som tydde på intelligens eller dumhet.
1922 inrättades världens första rasbiologiska forskningsinstitut i Uppsala – samtliga riksdagspartier var för inrättandet. Institutet gick under namnet "Statens institut för rasbiologi" fram till 1959 då namnet ändrades till "Institutionen för medicinsk genetik". Men redan långt innan detta hade liknande "forskning" pågått.

Hur kom det sig att Sverige blev den ledande nationen för denna typ av forskning under det tidiga 1900-talet? Om bland annat detta skriver Maja Hagerman i sin upplysande bok "Det rena landet – om konsten att uppfinna sina förfäder" som jag läste under jul- och nyårsledigheten.
Det är inte så länge sedan som hela det politiska spektrat ansåg det lovvärt att inrätta ett rasbiologiskt institut eller när det var helt okej att tala om den svenska "folkstammen" som ett föredöme. Föreställningen var att folkstammen ingen annanstans var så "ren och oblandad som här", för att citera Hagerman.
Ur tankar som dessa – och om den "ariska rasens" överlägsenhet - växte nazismen fram som politisk ideologi, med alla grymheter och illdåd mot judar, zigenare, homosexuella och andra grupper, som sin yttersta konsekvens.

Förhoppningen är naturligtvis att vår tids vetskap, om att det är irrelevant att tala om mänskliga raser, en gång för alla har förpassat rasismens idéer till historiens skräphög.
Nu är det ju inte alltid så att forskningsläget påverkar människors tro och tyckande. För att tydliggöra detta är det bara att tänka på hur evolutionen, som är en allmänt vedertagen naturvetenskaplig teori, ifrågasätts inte minst i USA. Många menar fortfarande att den kristna skapelseberättelsen bokstavligen är sann bara för att det står så i bibeln. Andra, aningen mer nedtonade evolutionskritiker, menar att det är precis lika giltigt att tro att gubben på månen, Gud, Allah eller vem man nu råkar tro på, har skapat människan.
Ändå är kunskap och fakta de bästa motmedel vi har mot rasism och andra irrläror. Det råder ingen tvekan om att fördomar frodas och finner näring där okunskapen breder ut sig.
I sitt efterord skriver Maja Hagerman:
"Om man inte vet hur ett gammalt spöke ser ut, hur ska man då kunna känna igen gengångaren när man möter den?"
Med den insikten ringande i huvudet hoppas jag att dagens elever mellan kungalängder, berättelser om vikingar och kristna korståg också får läsa en aning om denna föga hedrande epok i svensk historia.

Har du också något att säga?

Skicka in en insändare/debattartikel

Annons
Annons
Annons