Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Generation praktikant

/

Annons
Den franske premiärministern Dominique de Villepin vill bli Frankrikes nästa president. Han kan sin historia. Han vet att arbetsmarknadspolitiska debatter ofta slutar med stora demonstrationer. Och han vet att den premiärminister som förlorar en kraftmätning med arga studenter i Frankrike sällan eller aldrig kan fortsätta till Elyséepalatset. Därför försökte han kuppa sitt program mot ungdomsarbetslösheten genom parlamentet så snabbt som möjligt, innan motståndarna mot mindre anställningstrygghet för ungdomar hann formera sig. När det misslyckades och studenter började ockupera universiteten i gammal stil svor han att inte böja sig inför protesterna. I slutet på förra veckan tvingades han erbjuda förhandlingar. Om de misslyckas hotar en stor strejk i början av den här veckan.
Frankrike har ett väldigt fysiskt sätt att diskutera politik på. Men precis som vid ungdomskravallerna i Paris förorter i slutet av förra året finns det anledning att kasta ett öga på den bistra verklighet som franska demonstrationer ibland mer skymmer än lyfter fram. Hög ungdomsarbetslöshet är ju inget exklusivt franskt fenomen. Svårigheterna för både unga välutbildade och unga lågutbildade att hitta fasta jobb bortom praktik, vikariat och frilansdans utgör vardag i hela den Europeiska Unionen. Generation praktikant börjar bli ett fast uttryck. Och denna generations missnöje med rollen som smulsamlande torgfåglar på arbetsmarknaden växer. Därför demonstrerar inte bara utestängd, fattig förortsungdom, utan också välutbildade studenter från över- och medelklassen i Paris.
I ett samhälle som alltmer måste förlita sig på en flexibel, rörlig arbetskraft är det mesta utanför arbetsmarknaden fortfarande normerat kring föreställningen om den fasta anställningen. Riktigt saligt blir systemet först mot den som kan garantera stabil heltidsanställning på samma arbetsplats från nu till pensionen. Jobbar man deltid, i projekt eller svingar sig i lianerna från vikariat till vikariat med fötterna släpande i bidragsvegetationen nedanför har man ofta svårt att göra sig förstådd i välfärdsstaten. Att vara rörlig är fortfarande förbundet med stora uppoffringar.
Frustrationen växer hos många ungdomar i övergången från efterkrigstidens traditionella industriekonomier till något nytt, osäkert, bara halvt skönjbart. Samtidigt står det klart att det finns ett starkt behov av nya politiska lösningar som måste utmana också de ryggmärgsreaktioner som just den frustrationen utlöser.
Mer flexibilitet, snabbare omställningar är nödvändigt för att nya jobb verkligen ska kunna uppstå där industriekonomierna falnar. Samtidigt måste systemen utformas så att en ung, arbetsvillig människa inte får det omöjligt att bygga upp ett någorlunda tryggt, socialt liv med möjligheter att planera för framtiden. Det är inte bara i Frankrike som behovet av nya idéer är stort när det gäller ungdomsarbetslösheten.

Mer läsning

Annons