Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Högt spel i Libanon

Annons
USA gläds åt den libanesiska regeringens avgång och de stora folkliga protesterna i Beirut jämförs med händelserna i Ukraina i höstas. Men det är inte Washington som har utlöst den senaste utvecklingen i Libanon, det är snarare Syrien som gjort självmål. Men för Bush-regeringen ses den som ännu en etapp i reformeringen och demokratiseringen av Mellanöstern.

De genomförda valen i Irak och de palestinska områdena har säkert gjort intryck på både reformvänner och självhärskare i arabvärlden. Amerikanska reformkrav har bidragit till att de första kommunalvalen hållits i Saudiarabien och nu senast till den egyptiske presidenten Mubaraks löfte om att vissa utvalda motkandidater får ställa upp i presidentvalet i höst. En öppenhet för förändringar är kanske på gång på många håll, men frågan är hur det blir med öppenheten i de två länder vars regimer upplever att de står på USA:s "dödslista" Syrien och Iran.

Syriens numera drygt 14 000 soldater har trots upprepade löften inte helt omgrupperats till Bekaadalen i öster. Med sitt politiska maktspel bakom kulisserna har Damaskus sett till att parlamentet och regeringen i Beirut dominerats av politiker som inte krävt någon syrisk reträtt. Syriens ovan nämnda självmål gjordes i augusti 2004 när ledande libanesiska politiker kallades till Damaskus. Här blev de ombedda att ändra i landets författning för att Syriens främste supporter i Beirut, den maronitiske presidenten Emile Lahoud, skulle kunna sitta tre år till trots att hans mandattid gått ut. Nu anslöt sig även libanesiska sunnimuslimer till protesterna mot Syriens agerande, och omvärlden reagerade starkt. På initiativ från Frankrike och USA antog FN i september resolution 1559, som krävde ett slut på Syriens inblandning i Libanon. Eftersom Syrien formellt finns i Libanon på regeringens begäran innebär resolutionen indirekt att FN inte anser att regeringen är helt legitim.

Några veckor senare avgick premiärminister Rafiq Hariri. Kanske får vi aldrig veta vem som låg bakom det bombattentat som dödade Hariri i februari, men det väsentliga är att deltagarna i den pågående "cederrevolutionen" pekar ut Damaskus och den egna regeringen. Mordet på Hariri har inte gjort situationen lättare för Syrien. Den allt mer högljudda libanesiska oppositionen ställer nu krav som riskerar att åter splittra landet. De som protesterar representerar långt ifrån alla libaneser. Landets största grupp, shiamuslimerna och Hizbullahpartiet vill lösa konflikten enligt Taif-avtalet och inte enligt FN-resolutionen som kräver att dess milis avväpnas.
Annons
Annons