Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Hur riksbanken än gör tycks det bli fel

+
Läs senare
/
  • Marianne Nessén, chef för avdelningen för penningpolitik, och Stefan Ingves, chef för Riksbanken, meddelade nyligen att styrräntan sänks med 0,5 procentenheter.
Ledare

Vi är många som länge har tyckt att riksbanken och dess chef Stefan Ingves har fört en alltför hökaktig räntepolitik. Trots att inflationen med råge har understigit riksbankens mål om en inflation på 2 procent så har Ingves, och en majoritet av riksbanksdirektionen, väntat med att sänka räntan. Argumentet har varit en – måhända berättigad – oro för hushållens skuldsättning. Men faktum är att det faktiskt inte är ett av riksbankens mål att begränsa skuldsättningen, medan det däremot är en uttalad målsättning att inflationen ska vara 2 procent på årsbasis. Skuldsättningsproblemet får helt enkelt överlåtas åt de som styr finanspolitiken, det vill säga regeringen. Regeringen är uppenbarligen inte omedveten om det potentiella problemet då man nu diskuterar att införa ett amorteringskrav på bolån.

Nyligen så skiftade majoriteten i direktionen och en majoritet för en sänkning av räntan fanns. Uppenbarligen hade de oroande siffrorna som visade på en smärre deflation skakat om flera av ledamöterna. Ingves höll dock fast vid sin linje och reserverade sig mot direktionens beslut. Det hör sannerligen inte till vanligheterna att riksbankschefen reserverar sig mot bankens räntebeslut. Naturligtvis undergräver detta förtroendet för Stefan Ingves.

Problemet är bara att Ingves, den här gången faktiskt kan ha rätt. Inte så att räntan inte borde ha sänks, men att drämma till med en oväntat stor sänkning på 0,5 procentenheter i ett läge när det faktiskt tycks som att ekonomin befinner sig i en återhämtningsfas kan visa sig bli dyrköpt. Att riksbanken skulle sänka räntan var väntat; en sänkning med 0,25 var finansmarknaden inställd på. Bara några dagar efter riksbankens räntebesked kom statistik som visade att inflationen faktiskt var högre än vad man räknat med (om än fortfarande mycket låg och långtifrån målet på 2 procent). Hade riksbanken haft denna information så är det nog tveksamt om banken hade valt den stora räntesläggan framför den mindre.

Det kan alltså mycket väl visa sig att riksbanken har gjort en monumental feltajmning då den har hållit räntan uppe i ett läge då den borde ha sänkts för att stimulera ekonomin, samtidigt som man nu sänker för mycket i ett läge när återhämtningen väl kommit igång.

Det är faktiskt inte helt olikt hur regeringen har agerat. När krisen var som mest akut höll finansminister Anders Borg (M) hårt i slantarna, samtidigt som det nu när hjulen har börjat rulla tydligen finns mer resurser att satsa. Precis på tvärs med klassisk konjunkturpolitik som brukar förespråka ökad statlig konsumtion i dåliga tider och återhållsamhet när det ljusnar.

Att regeringen har agerat som den har gjort har förstås politiska orsaker. Alliansen har velat spara torrt krut att kunna bränna av nu i valrörelsen. Kanske är det politiskt och taktiskt klokt, men någon begåvad konjunkturpolitik är det inte. Vad riksbanken har för skäl, utöver att oroa sig för sådant som inte är riksbankens problem, för att föra en onödigt strikt penningpolitik är mer oklart.

Har du också något att säga?

Skicka in en insändare/debattartikel

Annons
Annons
Annons