Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Inga lyckliga slut i Irak

Annons
På fredagskvällen påmindes vi om något det var lätt att glömma under rapporteringen från det framgångsrika parlamentsvalet: Irak är en mycket farlig plats med få lyckliga slut. Knappt hade den italienska journalisten Giuliana Sgrena frigetts av sina kidnappare och med eskort av den italienska underrättelsetjänsten begett sig mot Bagdads flygplats för hemresa, förrän hennes bil utsattes för amerikansk skottlossning där en av de medföljande säkerhetsagenterna dödades. Uppgifterna om händelseförloppet går isär. De amerikanska soldaterna hävdar att bilen kom i hög hastighet mot en vägspärr utan att ta notis om uppmaningarna att stanna. Giuliana Sgrena och den underrättelseagent som körde bilen tillbakavisar påståendet. I intervjuer och i en artikel i sin egen tidning Il Manifesto framförde Sgrena under helgen teorin att den amerikanska militären skjutit mot hennes bil som en markering av motvilja inför att utländska aktörer förhandlar med terrorister.
Att USA:s soldater inte förmår skilja mellan terroristerna och den gisslan som nyss frigivits visar på nytt hur undermåliga USA:s förberedelser för återuppbyggnaden av Irak varit. Den amerikanska militären har dragit igång en utredning av händelsen i fredags. Oavsett vad som kommer ut i detalj lär det inte krävas någon lång utredning för att slå fast att ett tragiskt misstag begåtts. Detta på grund av den extremt pressade situation i Irak som den amerikanska militären bara förmår att hålla under skör kontroll. Och det lär inte krävas några långa överläggningar för att nå slutsatsen att inget lär ljusna i Irak förrän återuppbyggnadsarbetet tar ny fart, ett fungerande och trovärdigt rättssystem kommer på plats och det civila samhället träder in och börjar röja upp i det kaos av misstro och vrede som diktaturer och krig lämnat efter sig.
Men den efterföljande debatten ställer också ett par fundamentala frågor om journalistik på sin spets. Giuliana Sgrenas uttalanden om ett medvetet amerikanskt angrepp är psykologiskt begripliga, men utgör ur journalistisk synvinkel spekulationer som är svåra att bevisa och inte verkar särskild underbyggda. Efter en lång fångenskap och ett tragiskt skottdrama är verkligen Giuliana Sgrena omedelbart i författning att tolka och värdera händelsernas politiska innebörd på ett värdefullt sätt? Borde tidningarna ha utnyttjat denna omedelbara drivkraft? Gäller inte den journalistiska respekten inför drabbades rätt att först bearbeta upplevelser och hitta de rätta, istället för de första, orden, även en modig kollega, ivrig, allt för ivrig, att meddela sig ur sitt trauma?
Annons
Annons