Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Lägg prestigen åt sidan

+
Läs senare
Ledare

Det måste vara snöpligt för socialdemokraternas valstrateger att det nu duggar tätt med rapporter om hur den svenska arbetslösheten faller. Den högkonjunktur som de hoppades skulle synas rejält före valet, har först efter valet slagit igenom fullt ut i arbetslöshetsstatistiken.
Men Sveriges problem ligger inte i de kortsiktiga konjunktursvängningarna, utan i de långsiktiga trenderna.

Ett exempel: Andelen förtidspensionärer i den vuxna befolkningen 1970 var drygt tre procent. 1980 var siffran drygt fem procent. Under 80-talets högkonjunktur dämpades ökningstakten något, men vid millennieskiftet var den aktuella siffran ändå 7 procent. Sedan accelererade ökningen igen, och 2005 var andelen förtidspensionärer hela nio procent. Numera har systemet döpts om till sjuk- och aktivitetsersättning, men det gör inte trenden mindre oroväckande.
11 000 av dagens förtidspensionärer är mellan 20 och 40 år, en tredubbling jämfört med 70-talet. Anna Hedborgs socialförsäkringsutredning som kom i höstas, talar om en storskalig utslagning av unga via sjukförsäkringen som ett skrämmande och nytt fenomen. Utöver det mänskliga lidandet är det naturligtvis samhällsekonomiskt vansinne att redan vid 20 eller 30 års ålder avföra en människa som arbetsoförmögen för resten av livet.
Den politik som de senare åren bidragit till att hyfsa statistiken för vanliga sjukskrivningar och arbetslöshet, leder till att vi i framtiden kommer att ha en betydande grupp 55-åringar som varit förtidspensionerade i 20 år. Perspektiven förskräcker.

Självfallet är det omöjligt att komma med några enkla klämkäcka lösningar på detta problem. Låt oss i första hand hoppas att politikerna ser problemet och tar det på allvar. Socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrssons idé att ompröva förtidspensioner tyder åtminstone på att frågan inte glömts bort.
För socialdemokraternas del, finns det en klar risk att eftervalsdebatten hamnar helt snett: Ett farligt resonemang går ut på att den förra regeringen gjorde det mesta rätt, och om valet bara hade hållits några månader senare hade väljarna också hunnit märka det. De tongångarna leder inte till den nödvändiga självkritik som måste till.

För de borgerligas del är risken istället att de nu slår sig för bröstet och tror att deras politik redan gett resultat. Visst kan det finnas enstaka anställningar som beror på ökad optimism om framtida skattesänkningar, men den positiva statistik vi ser nu visar varken att regeringens politik redan gett resultat eller att den är tillräcklig för att tackla problemen.
Det bästa för Sverige vore om partiprestigen lades åt sidan till förmån för en rejäl socialförsäkringsreform. Det som var möjligt när det gällde pensionssystemet måste vara möjligt också för övriga socialförsäkringar.

Har du också något att säga?

Skicka in en insändare/debattartikel

Annons
Annons
Annons