Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Låt inte nationsgränser stå i vägen för medmänsklighet

Ledare

Att förlora ett barn är för de flesta föräldrar det värsta som kan hända. Det är så fruktansvärt att många av oss inte klarar av att tänka tanken fullt ut. Att förlora sitt barn på en parkeringsplats i februari, påkörd, helt i onödan, är för många av oss så vidrigt att det är omöjligt att ta in. Att dessutom drabbas av en sådan förlust i ett främmande land dit man flytt undan förföljelse och hot, för att man vill skydda sina barn och ge dem chansen att få ett bra liv – det är utöver åtminstone min fattningsförmåga.

Detta var exakt vad som hände Racheal Lugard från Nigeria. Hon lämnade sitt hemland efter att ett av hennes barn misshandlats svårt, hon själv hotats med pistol, och hon inte fick någon som helst hjälp av rättssystemet. I det nya landet Sverige förlorade hon en av sina söner, som blev påkörd på en parkeringsplats i Kramfors en mörk dag i februari.

Jag kan tycka att gränsen för vad en människa ska orka med, gränsen för hur mycket skit en människa ska drabbas av går någonstans där, eller mycket tidigare. Men Racheal Lugard får inte ens sörja sitt barn i fred. Hon ska skickas tillbaka till Nigeria, med sin son, han som är kvar, som redan blivit svårt misshandlad där. Hon ska skickas tillbaks till ett helvete där hon är rättslös och bakom sig, här i Sverige, lämnar hon graven där hennes döde son, han som nyss skulle ha fyllt tio år, vilar.

Hur kunde det gå så snett? Hur kunde världssamvetet Sverige, kända i omvärlden för humanitet och solidaritet med svaga, bli så kallt? Hur kan människor av kött och blod fatta beslut om andra som raserar deras liv, som tar ifrån dem deras - sköra men ändå - trygghet?

Racheal Lugard och hennes barn är människor. Deras historia är en historia för mycket, om inhumana beslut fattade av Migrationsverket, som i sin tur följer de lagar som stiftats av vår riksdag. Ändå är den bara en av oräkneliga fler berättelser om människor som söker skydd men blir nekade. Och jag förstår det inte.

Hur kan en stat (eller någon överhuvudtaget) ta sig rätten att bestämma över var på jordklotet en annan människa får befinna sig? Hur kan vi gå med på att låta nationsgränser begränsa människan och hindra henne från att röra sig fritt, som hen behagar?

Jag gillar EU:s idé om fri rörlighet, om hur människor och varor ska ha rätten att röra sig fritt, bo och arbeta där de själva väljer. Eftersom ingen av oss väljer var vi ska födas och födelseorten inte ska begränsa våra möjligheter att göra egna val.

Lika mycket som jag gillar den idén ogillar jag EU:s murar mot omvärlden. Gränserna över vilka flyktingar måste ta sig på illegal väg med risk för sina liv. Gränserna som hindrar människor som är lika mycket människor som vilken EU-medborgare som helst, att ta sina liv i egna händer.

De flesta svenskar ser det som en självklarhet att kunna resa. Att besöka vilken del av världen som helst, att flytta till varmare breddgrader eller att arbeta utomlands. Så varför tar vi oss rätten att begränsa andra människors rätt till samma självklara friheter?

Tänk er en värld utan pass- eller visumtvång. En värld där alla efter förmåga får röra sig fritt över hela jorden. Och kom inte med idiotargument om att alla i så fall skulle komma till Sverige och att alla inte får plats här. Varför skulle alla vilja komma hit? Eller ens till Europa? De allra flesta människor är bekväma och vill ha trygghet, den trygghet som inte minst välkända omgivningar kan skapa. De allra flesta vill inte flytta hundratals mil, till andra klimat eller till länder där de inte förstår språket.

Men de som väljer att komma hit, vare sig det är på grund av kärlek, arbete, flykt från krig och förföljelse, fattigdom, svält eller bara äventyrslusta, bör ha rätt att göra det. Enligt FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna har varje människa rätt att lämna sitt land, och rätt att söka asyl där de vill. Det står till och med att varje människa föds fri. Vad är den raden värd om friheten inte omfattar rätten att vaka vid sitt barns grav? Om friheten inte omfattar rätten att vistas där man helst vill vara?

Att neka asyl/uppehållstillstånd åt en människa som söker skydd är inte mänskligt.

Att tvinga en mor att lämna sitt barns döda kropp i en grav i ett främmande land dit hon kanske aldrig mer kan återvända är ingenting annat än vidrigt inhumant.

Har du också något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel
Annons

Läs mer i appen

Superlokalt. Superenkelt. Ladda ned vår app nu och kom ännu närmare dina nyheter

Ladda ned
Annons
Annons