Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ledarskap — och stil

Annons
Vad kommer valrörelsen inför söndagen den 17 september 2006 att handla om? Jag tror att det finns en fråga, ingalunda dold men svår att mäta och mycket betydelsefull, något som inte alls förekommer i riksdagen, en egenskap som aldrig blir föremål för beslut men som i själva verket kan avgöra valet. Jag tänker faktiskt inte på ledarskap. För på det området kan Göran Persson, oavsett om man gillar honom eller inte, sägas uppfylla högt ställda krav. Jag tänker på något helt annat och ordet är ledarstil. Vilket är något helt annat än ledarskap och ligger nära begreppet förtroende.

Vi har haft många duktiga politiker som blivit omstridda just på grund av sin ledarstil. De mest omstridda under 1900-talet var Karl Staaff, liberal statsminister 1905-1906 samt 1911-1914, han som till slut tog sin hatt och gick. Och så Olof Palme, statsminister 1969-1976 och 1982-1986, lika älskad som hatad. Staaff och Palme var i ett avseende lika: De kunde så fångas av debatten att de uppfattades som oförsonliga, därav deras omstriddhet. Men att frågan om ledarstil nu får ökad aktualitet beror på regeringens och socialdemokratins lednings sätt att hantera en rad frågor. Från Anna Wisborgs stiftelse, via riksdagsledamoten Ola Rasks märkliga anställningsförhållanden och förvirringen på UD efter tsunamin, till frågan om EU-kommissionären Wallström skall delta i 2006 års valrörelse eller ej (att hon har rätt i att andra kommissionärer deltar hämningslöst utgör en del av sakfrågan).

Frågan är: Varför uttalar sig statsministern och partiordföranden (s) alls i frågan? I helt oträngt mål? Man behöver inte vara konspiratoriskt lagd för att dra slutsatsen att det handlar om att tillintetgöra ovälkommen konkurrens. Den slutsatsen drar alla. Vinnare? Wallström. Förlorare? Persson.

Vad det handlar om är inte ledarskap. Det handlar om ledarstil. Göran Persson skapar själv en konflikt som får betydelse långt bortom sakfrågan. Nu har den blivit en del av 2006 års valrörelse. Den tar kraft från regeringspartiet som åter måste utkämpa en intern strid, ungefär som hur EU-motståndare inom rörelsen motarbetades inför EMU-omröstningen. Det är obegripligt att inte socialdemokraternas partiordförande har rådgivare omkring sig som kan säga till honom vad han kan tillåta sig att säga och vad han inte alls behöver säga. Men att sådana saknas, i statsrådsberedningen och regeringen, är en del av ledarstilen. Det kommer att bli Perssons fall.
Annons
Annons