Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Marcus Bohlin: Varför väljer vi privata alternativ om de nu är dåliga?

Annons

De rödgröna partierna försitter inte en chans att utmåla de privata företagen i vården som giriga kapitalister som närmast går över lik för att öka sin profit. Trots det så tar Västernorrlänningarna det hela med ro. Det visar sig nämligen att de privata vårdcentralerna fortsätter att ta marknadsandelar på de landstingsdrivnas bekostnad. Men det skiljer sig mellan landskapen: I Medelpad ökar de privata alternativen och en majoritet av patienterna – 54 procent – är nu listade på någon av de privata vårdcentralerna. I Ångermanland är det fler som väljer landstingets egna vårdcentraler, 19 procent av ångermanlänningarna har valt något av de privata alternativen.

Ilmar Reepalu med sin utredning om vinster i välfärden.

Upplever de länsbor som aktivt har valt bort den landstingsdrivna primärvården att de får en sämre vård? Man får förmoda att så inte är fallet. Då borde de väl byta tillbaka till någon av offentligt drivna vårdcentralerna illa kvickt. Därmed försvagas argumentet om att "vinstjakten" gör att man tummar på kvalitén.

Som tur är har sjukvården tills vidare undantagits i det förslag om att begränsa vinsterna i välfärden som regeringen och Vänsterpartiet kommit överens om. Förmodligen har de insett att inte ens de landsting med röda majoriteter – utom just Västernorrland – vill ha ett vinstförbud. Detta eftersom det snabbt skulle leda till stora problem om någon eller några vårdcentraler måste lägga ner eller gå i konkurs. Landstinget skulle svårligen kunna växla upp sin verksamhet så snabbt som skulle behövas, vilket skulle skapa en enorm flaskhals i primärvården.

Det blir till exempel en direkt förlustaffär att investera i vidareutbildning för sin personal eftersom detta till skillnad från investeringar i maskiner inte ökar det operativa kapitalet.

Frågan om vinster i välfärden är inte okomplicerad. Det kan framstå som ganska generöst att låta företag gå med 7 procents vinst, ett påstående som ofta hörs i debatten. Problemet är bara att det inte är 7 procents vinst i ordets normala bemärkelse – det som blir över när kostnaderna har dragits bort från intäkterna – som avses. Utan 7 procents avkastning på operativt kapital.

Med mycket små marginaler är det också svårt att bygga upp en buffert för att kunna uthärda om verksamheten skulle gå sämre några år.

Det är ett sätt att räkna som kan ha bäring inom industrin där till exempel investeringar i maskiner leder till ett ökat operativt kapital och därmed ger rätt till en högre avkastning. Men i tjänsteföretag inom välfärden, där maskiner och fasta tillgångar ofta är ganska små, blir måttet fullständigt missvisande. Det blir till exempel en direkt förlustaffär att investera i vidareutbildning för sin personal eftersom detta till skillnad från investeringar i maskiner inte ökar det operativa kapitalet.

Med mycket små marginaler är det också svårt att bygga upp en buffert för att kunna uthärda om verksamheten skulle gå sämre några år. Utan en buffert att ta av blir det snabbt svårt att betala löner även vid kortare perioder av vikande intäkter.

Det finns förstås exempel på privata skolor och äldreboenden som har misskött sig, precis som det finns exempel på kommunala skolor och äldreboenden med stora brister. Det är just där fokus borde ligga: På att se till att kvalitén säkerställs oavsett vilken ägarform boendet, skolan eller i förlängningen en vårdcentral har.

Annons
Annons
Annons