Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Marcus Bohlin: Vilka är beredda att ta över eländet om S avgår?

+
Läs senare
/
  • Erik Lövgren (S), landstingsråd i Västernorrland.
Ledare

De två år som har gått sedan maktskiftet i landstinget har varit jobbiga för Socialdemokraterna i Västernorrland. De folkvalda socialdemokraterna i landstingsfullmäktige har satt sin lojalitet för hembygden före den för partiet, vilket har skapat en djup konflikt när ledamöter upprepade gånger har röstat emot partilinjen.

Uppenbarligen har partiledningen i S nu tappat tålamodet. I veckan meddelade Roger Johansson (S), vice ordförande i distriktsstyrelsen, att de styrande Socialdemokraterna är beredda att avgå om partiet förlorar nästa veckas omröstning om nedskärningar på BB och kvinnosjukvården i Sollefteå.

Rimligen handlar det dels om att sätta press på de egna ledamöterna för att de ska tänka på partiet. Dels handlar det om att syna oppositionens kort. Jag har ytterst svårt att tänka mig att oppositionen skulle ha något större intresse av att i det här läget ta över styret av landstinget och därmed behöva genomgå samma typ av uppslitande konflikter som S har fått göra de senaste åren. För som bekant ser det ungefär likadant ut i de flesta av partierna i landstingsfullmäktige; partiintresset är sekundärt när det handlar om att värna jobb och sjukvård på den egna orten.

Det här är ett av den representativa demokratins dilemman. De flesta röstar främst på partier och först i andra hand på personer. Ändå är mandaten personliga och tillhör inte partiet. Ska det vara någon mening med att ha många folkvalda så måste det vara så, annars skulle demokratin reduceras till att enbart vara en fråga om matematik; vem har fått flest röster och därmed flest mandat? Det skulle sedan räcka med en företrädare för varje parti som förfogade över en given mängd mandat. Så vill rimligen ingen ha det även om det många gånger säkerligen skulle underlätta beslutsfattandet.

Samtidigt måste ett parti som i demokratisk anda bestämmer sig för en politisk linje också kunna driva igenom den i parlamentet utan att ständigt få sina förslag nerskjutna av de ledamöter som inte instämmer med de beslut som fattas.

Hur ska partier med någon trovärdighet kunna ingå överenskommelser om partiledningen inte har möjligheter att garantera att ledamöterna i fullmäktige eller riksdagen kommer att hedra överenskommelsen? Här kan man till exempel fundera kring den så kallade Decemberöverenskommelsen i riksdagen. Partiledarna gjorde upp bakom lykta dörrar och kom ut med en överenskommelse som många, främst inom Moderaterna och Kristdemokraterna, inte ville ställa upp på. Mycket riktigt föll så småningom också överenskommelsen innan den ens hade hunnit prövas på riktigt.

Bilden blir tudelad. Dels måste det finnas någon form av partipiska för att få ledamöter att rösta enligt partilinjen. Dels måste ledamöterna få rösta efter eget huvud om demokratin på det sätt den är organiserad ska vara meningsfull.

Det här ställer krav på såväl partier som på de folkvalda att vara tydliga på förhand med vad väljarna kan förvänta sig. Om ett parti i valrörelsen säger att man ska värna tre akutsjukhus i länet så är det klart att det blir en svekdebatt – rent av uppror internt – om partiet sedan avviker från det.

I Socialdemokraternas fall handlar krisen i mångt och mycket om just detta: Partiet gav i valrörelsen falska förhoppningar vilket det nu bittert får ångra.

Har du också något att säga?

Skicka in en insändare/debattartikel

Annons
Annons
Annons