Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Detta är en annons
Annons

Mirjamsdotter: Utan tvivel är man inte klok

/
Ledare

På senare tid har jag allt oftare kommit på mig själv med att vara tyst i debatter som egentligen engagerar mig. Jag vågar helt enkelt inte pröva mina ofärdiga tankar i offentligheten, på det sätt som jag gjorde nästan dagligen för bara några år sedan. Inte heller vågar jag ställa frågor, eftersom frågor bygger på tvivel.

Alternativt tolkas de som påståenden och så blir man föremål för debatt och påhopp från personer som inte vill acceptera att man bara ställde en rak fråga, att det inte fanns något att läsa mellan raderna.

Min upplevelse är att den som uttrycker sig idag måste vara säker. Åsikten måste vara klar och tydlig, den får inte spreta, man får inte säga å ena sidan å andra sidan, man får definitivt inte visa förståelse för motståndarens argument. Positionering har blivit viktigare än sakfrågan, polariseringen breder ut sig i takt med de medvetna missförstånden som uppstår i den nya folksport “debatt” som utspelas på nätet. Sporten som belönar den som är rapp i käften, gärna lite elak, alltid säker i sin åsikt och aldrig tvekar.

Jag tror att det här är farligt för det offentliga samtalet. Jag tror att det är extra farligt när den som talar för vänligt med en meningsmotståndare får skit för det av sina fränder. Jag tror att det är farligt för samhället när det är viktigare att ta avstånd än att försöka närma sig varandra.

I den politiska debatten är det ytterst vanligt att politiska motståndare dömer andra sidan hårdare än sin egen. Det borde rimligen vara tvärtom. Den opinionsbildare eller politiker som vill behålla trovärdighet bör leva som hen lär. Hen kan inte se mellan fingrarna när de egna kamraterna bryter mot det gemensamma kontraktet, för att sedan med alla medel försöka sänka en motståndare som bryter mot samma kontrakt.

Antingen tycker man att alla har rätt att äta lunch med vem den vill. Eller så tycker man inte det. Denna åsikt bör inte förändras beroende på vem det är som äter lunchen.

Det kan också vara så att man inte har en klar uppfattning om huruvida det är rimligt att skaka hand eller inte. Man måste faktiskt inte alltid ha en tydlig åsikt, det är helt rimligt att man väljer sina strider och vilka frågor man läser in sig på och därmed också engagerar sig i. Framför allt så får man engagera sig även om man inte har en tydlig åsikt. Man måste få pröva sig fram, ta tid på sig att mejsla fram en egen åsikt.

Oavsett vilken uppfattning man är av bör man använda en liten hårdare måttstock gentemot de egna än man gör för motståndarna. Annars får vi bara ytterligare polarisering, där ordkrig är en sport man kan vinna eller förlora, snarare än en samhällsdebatt som syftar till att nå förståelse och någonstans hitta fram till gemensamma lösningar, eftersom vi trots allt lever i en gemensam värld.

Det kan vara roligt på kort sikt att använda snärtiga förolämpningar mot motståndaren, ibland är satir till och med nödvändigt. Men jag tror att vi alla skulle ha så mycket mer att vinna om vi faktiskt försökte förstå våra motståndare i stället för att medvetet missförstå.

Om vi ibland kunde vara överens om att inte vara överens i stället för idiotförklara den som tycker annorlunda.

Den som på allvar säger sig stå för mänskliga rättigheter, anti-rasism och demokrati blir svår att ta på allvar när hen bidrar till den ökade polariseringen genom att döma den som försöker förstå eller närma sig en motståndare. Det måste vara möjligt att kunna skilja på sak och person, människa och åsikt. Det är också, tror jag, enda vägen framåt i en tid som på många sätt är mörk och dyster.

Man måste inte alltid ta debatten med varje människa. Man ska inte acceptera påhopp, hat och hot. Men att på förhand döma ut en person utifrån dens politiska tillhörighet och därför använda andra måttstockar i sin bedömning än man använder gentemot sina fränder för inte samhället framåt.

Jag gör verkligen mitt bästa för att tolka andra människor så snällt jag kan, istället för att söka efter attackytor. Inte för att jag är en särskilt snäll person, utan för att jag är pragmatisk. Jag tror helt enkelt inte på debatt för debattens skull, för ordkrig som sport utan annat syfte än att plocka poäng eller positionera sig. Jag tror på, och saknar, det offentliga samtal som syftar till ökad förståelse och kunskap. Jag tror på samtalet som tar oss framåt.

Annons

Läs mer i appen

Superlokalt. Superenkelt. Ladda ned vår app nu och kom ännu närmare dina nyheter

Ladda ned
Annons
Annons