Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Public service, gamle vän

/

Annons

Jag älskar public service. Vad finns att inte älska med en radio och television som dagligen, oberoende av makt och näringsliv, ger oss nyheter, granskningar, högkvalitativa barnprogram och underhållning? Att jag själv dessutom arbetat några år både på Sveriges Television och Sveriges Radio och där lärt mig journalistikens grunder gör såklart att mitt hjärta klappar extra hårt för just public service.

Men på senare tid har det stundvis känts lite mindre lätt att älska. Det finns lägen när jag, som alltid försvarat teveavgiften, som föredragit SVT framför vilken annan kanal som helst alla dagar i veckan, och som ofta sänder en tacksamhetens tanke åt systemet som gör det möjligt att ha en kanal som P1, med kvalitativ pratradio varje dag i veckan, får allt svårare att argumentera för varför det är viktigt att betala teveavgift.

Den gångna veckan har Sveriges Radio varit i blåsväder, sedan det uppdagades att Soran Ismail, bisittare i programmet Morgonpasset i P3, sätts i karantän under valrörelsen. Detta på grund av att han tar ställning mot Sverigedemokraterna, något som enligt Sverige Radio strider mot kravet på opartiskhet. Ismail själv säger att han tar ställning mot rasism, och att SD då halkar med. I Sveriges Radios egna programregler står tydligt att medarbetarna ska ta ställning mot rasism. Ett beslut i Granskningsnämnden förra året understryker att SD är ett främlingsfientligt parti. Detta, i kombination med att det finns en lång rad medarbetare på SR som deltar i samhällsdebatten på olika nivåer, gör beslutet svårt att förstå.

Sveriges Radio står inför en rad utmaningar inför framtiden, och omvärlden förändras i snabb takt. Så även företaget Sveriges Radio, som gjort sig känt inte minst för sina otrygga anställningsförhållanden. I public services barndom skrevs i praktiken livstidskontrakt med medarbetarna. Många blev kvar i företagen till pensionen.

Det är inte svårt att uppfylla det med sändningstillståndet viktiga kravet på opartiskhet och kräva lojalitet av dem med trygga anställningar och bra lön. Det är betydligt svårare i dag, när allt fler av de program som hörs i Sveriges Radio produceras av fristående produktionsbolag och frilansar, som till exempel Soran Ismail. Allt fler av de medverkande får inte längre hela sin försörjning från SR utan tvingas utföra även andra uppdrag. Att då kräva att de i alla sammanhang är opartiska och ej tar ställning är inte rimligt. Däremot går det naturligtvis att kräva opartiskhet i de egna programmen.

Samtidigt förändras lyssnarnas beteenden. Från att ha lyssnat passivt och varit hänvisade till Sveriges Radios utbud och SVT:s först enda och senare två kanaler, måste public service nu konkurrera om publiken. Inte bara med andra kanaler, utan med hela internet. Utan publik, inga pengar.

Det skulle vara otroligt svårt att fortsätta ta ut teveavgifter om kanalerna inte var relevanta för en någorlunda stor del av befolkningen. Och lyssnarna är mer aktiva i dag. De är kritiska, och kritiken stannar inte hemma vid radioapparaten, kritiken spottas ut i sociala medier och vänder sig direkt till medverkande i programmen och svar krävs oftast omgående. Jag törs säga att lyssnarna i dag är smartare.

Under debatten om Ismails karantän var det också många som hävdade att trovärdigheten ökar om de vet var den medverkande står i politiska frågor. Lyssnarna inser naturligtvis att radiopratare har åsikter som alla andra, frågan är bara vilka åsikter som ligger bakom olika uttalanden? Detta vill dagens publik veta, inte minst för att programmen ska kännas relevanta att lyssna på.

Detta är inte en enkel nöt att knäcka, vare för SR eller SVT. Sändningstillståndet ser ut som det gör och opartiskheten är en viktig princip. Men kanske är oberoendet än viktigare. Oberoendet till makten och näringslivet. Oberoendet som gör att medarbetarna själva anförtros att filtrera verkligheten för lyssnarna och tittarna, utan påverkan från makten. Oberoende som ger medarbetarna svängrum och möjligheter att skapa verkligt engagemang hos publiken. För utan engagemang – ingen relevans.

Steg ett för public service-bolagen måste i varje fall vara att vara tydliga med sina principer, och konsekventa. Det är nödvändigt för att behålla trovärdigheten, att på ett begripligt sätt förklara varför Soran Ismail inte får vara bisittare i Morgonpasset medan Emanuel Karlsten kan leda P3 Nyheter och samtidigt skriva krönikor i DN och ta tydlig ställning, och Po Tidholm kan vara krönikör i Godmorgon, Världen!, ett uppdrag han fått just utifrån sitt samhällsengagemang. Reglerna bör dessutom alltid vara desamma och inte skrivas om för att det råkar vara valår.

Annons
Annons
Annons