Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sofia Mirjamsdotter: Förvirrade farbröder förfäras när makten tas ifrån dem

Annons
Svenska Akademiens ständige sekreterare Sara Danius framför ett porträtt av den första kvinnliga ledamoten, Selma Lagerlöf. Foto: Lars Pehrson

Föga anade man att de smakfulla snillena i Svenska Akademien skulle bli det gäng som tydligast av alla illustrerar vad #metoo egentligen handlar om.

Man hade velat tro att denna samling svensk kulturelit, intellektuella, tänkande människor, skulle besitta lite större självinsikt, lite högre integritet, än de nu visar upp i den såpopera som spelats upp för oss den senaste veckan, med uppdateringar var och varannan timme.

Å andra sidan är det inte egentligen förvånande. Svenska Akademien är en mansklubb. Den grundades 1786. Först 1914 valdes Selma Lagerlöf som första kvinna in i sällskapet vars stadgar och inre kultur i över hundra år skapats av män. Och i det ordensliknande sällskap som Akademien varit och är har det inte funnits utrymme för några större reformer, hur många kvinnor som än valts in sedan dess. Sara Danius blev den första kvinnliga ständige sekreteraren, så sent som 2015.

Som i de flesta ordenssällskap är tystnadsplikten en av grundpelarna. Tystnadsplikt som kan användas som bortförklaring vid varje spår av kritik från utsidan. Tystnadsplikt som för de aderton nära varandra, och som gör den som sviker till paria.

Tystnadsplikt som även i mindre formella sammanhang har gjort att män hållit varandra om ryggen, och haft överseende med varandras svinerier, så länge man får vara en i gänget.

Det är detta #metoo handlar om. Om män med makt och som missbrukar den. Om män som ropar "inte alla män" men som inte lyfter ett finger när deras vänner begår övergrepp. Som faktiskt till och med försvarar vännen eftersom "han är en bra kille". Om män som år ut och år in har ägnat sig åt sexuella trakasserier och maktmissbruk och aldrig behövt ta några konsekvenser. Kvinnorna har tagit konsekvenserna. Kvinnorna har gått sönder, lämnat sina arbeten, tryckts ner, mått dåligt, blivit misstrodda, stått utan upprättelse. Männen har seglat vidare i livet som om inget hänt.

På ytan handlar konflikten i Svenska Akademien om jäv och läckor.

Egentligen handlar den om några, oklart exakt hur många, förvirrade män som plötsligt ser hur spelplanen förändras framför deras ögon. Att de inte längre kommer undan. Att övergrepp och maktmissbruk kan straffa sig. Att kvinnor reser sig upp och säger ifrån, och att de inte ger sig även om man försöker tysta dem.

Den förre ständige sekreteraren Horace Engdahl avslöjar sig själv när han i en artikel i Expressen pekar ut Sara Danius som "den av alla sekreterare sedan 1786 som har lyckats sämst med sin uppgift". Det är en häpnadsväckande text, ett svek mot allt som Akademien borde stå för.

Engdahl vevar mot Danius, hon som i samband med #metoo i höstas fick åratal av samlade skandalhändelser att hantera. Hon som nu försöker städa upp efter över tvåhundra år av mäns härjande, inklusive de tio år då Engdahl var ständig sekreterare. Mig veterligt har Danius inte pekats ut som den som begått vare sig trakasserier, jäv eller läckor.

Men Engdahl nämner inte ens orsaken till konflikten. Hans egen vän, kulturprofilen, som anklagats för sexuella trakasserier och övergrepp. Som dessutom anklagats för att ha spridit information om Nobelpristagare i förväg. Och som enligt Engdahl är en riktig gentleman.

Precis som män gjort i alla tider. Blundat för manligt svineri, och sökt upp en kvinna att lägga skulden på.

De som inte lägger skulden på Danius försöker istället att lägga den på Katarina Frostenson som är gift med kulturprofilen. Som om hon vore skyldig för sin mans handlingar. Att hon varit delägare i makens bolag som tagit emot pengar av Akademien är uppenbart jäv, men är det inte något som är hela Akademiens ansvar, Akademien som beslutade om utbetalningen? Men det är såklart enklare att lägga skulden på en kvinna, försöka bli av med henne och sedan fortsätta som om ingenting har hänt.

Så har det alltid varit.

Så är det inte längre.

Tiden när män kom undan och kvinnor straffades för männens brott är snart ett minne blott. Åtminstone skakar patriarkatet i sina grundvalar och det är det som krisen i Svenska Akademien illustrerar.

Mer läsning

Annons