Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Som vanligt folk

+
Läs senare
Ledare

Det händer att jag undrar var de finns de där människorna som alltid får tjäna som exempel i de politiska talen. Var bor den där ensamstående mamman som partiledaren alltid har talat med dagen innan brandtalet skall hållas? Hur kommer det sig att hon alltid tycks ha tid för småprat med olika partiledare när det passar dem?
Vad heter den där invandraren som sagt att han mest av allt önskar att han hade fått göra ett språktest när han kom till Sverige? Hur ser den där fjortonåriga killen ut som sagt att han hade velat ha betyg redan i ettan? Hur många tanter med liggsår har egentligen delat med sig av sina analyser av för- och nackdelarna med olika vårdformer? Och vilken förvaringslösning har den där företagaren valt för sin ogenomträngliga blanketthög?
Jag har hittills aldrig hört någon ledande politiker krydda sitt tal med att återge ett övertygande verkligt samtal med en representant från det helt vanliga folket. Istället är det populärt att använda sig av den uppsättning schabloner som finns till för allmän förbrukning. I den politiska retoriken finns bara några vedertagna utsatta karaktärer den stressade, ensamstående mamman, den integrationslängtande invandraren, företagaren under sin hög av obegripliga papper och den vilsne tonåringen som blivit ett offer för systemet.
Om det nu stämmer att politiker inte vet hur vanligt folk har det på riktigt, gör det dem egentligen bara mer folkliga. För hur många av oss vanliga vet egentligen hur andra vanliga människor har det?
Få av oss har besökt varandras verkligheter. De flesta har bara tid och intresse att träffa andra som är som de själva. Kolleger på samma arbetsplats, grannar i samma kvarter eller motsvarande kvarter på andra sidan stan, föräldrar med barn i samma ålder. De enda gamlingar vi träffar är de egna släktingarna. Det sker ganska sällan och känsliga ämnen undviks till varje pris.
När jag häromdagen tittade in i en femtonårig tjejs rum, tänkte jag att jag skulle få en liten nostalgitripp tillbaka till min egen tonårstid för ett decennium sedan. Men så fort jag steg över tröskeln, slogs jag av att hon lever i en helt ny värld. Den kan liknas vid en parallell, virtuell verklighet, där du kan vara vem som helst och där vad som helst finns att tillgå när som helst. Hon har sju chatt-fönster öppna samtidigt, bär tio olika smeknamn och delar filer dygnet runt. På ålderdomshemmet tvärsöver gatan har de ingen aning om att den där världen finns, trots att de om några har all den tid som egentligen krävs för att ta vara på den virtuella verklighetens möjligheter.
Men jag kan förstås inte vara helt säker, för jag har inte pratat med dem som bor där.

Har du också något att säga?

Skicka in en insändare/debattartikel

Annons
Annons
Annons