Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Till taktikröstarens försvar

+
Läs senare
Ledare

I SCB:s partisympatiundersökning fick Centerpartiet och Kristdemokraterna 4,2 respektive 3,6 procent. I flera andra mätningar ligger båda partierna under spärrgränsen till riksdagen. Om dessa opinionssiffror håller i sig fram till valet är det ganska riskfritt att påstå att Alliansen är rökt.

Det innebär både att en hel del marknadsliberaler som egentligen ogillar KD:s fixering vid vad folk har för sig i sina sovrum kommer att fundera på att rösta på partiet, och att många moderatväljare som har svårt att se poängen med C ändå kommer att rösta för att rädda kvar partiet i riksdagen.

Det är med andra ord upplagt för ett nytt rekord i taktikröstning.

Taktikröstning är knappast någon ny företeelse i svensk politik. Socialdemokrater har länge stödröstat för att rädda kvar "kamrat fyra procent" i riksdagen och därmed behålla regeringsmakten. I valet 1982 föredrog exempelvis hela 42 procent av dåvarande VPK:s väljare egentligen ett annat parti.

Men det har blivit allt vanligare att vi röstar på ett annat parti än det vi tycker är bäst, konstaterar statsvetarna Henrik Oscarsson och Sören Holmberg, vid valforskningsprogrammet vid Göteborgs Universitet, i den nyutkomna boken "Nya svenska väljare". Redan vid valet 2010 föredrog 29 procent av C-väljarna egentligen ett annat parti, medan motsvarande siffra för KD var 32 procent.

Taktikröstning kan handla om att man röstar för att försäkra sig om att ett visst regeringsalternativ vinner valet, men det kan också handla om att man genom partivalet vill lyfta fram en specifik sakfråga. 30 procent av Sverigedemokraternas väljare i valet 2010 ansåg exempelvis att ett annat parti var bättre, men ville genom sin röst lyfta fram invandringsfrågan.

Ibland beskrivs taktikröstning som något negativt. Statsvetaren Annika Fredén resonerade exempelvis häromveckan på DN Debatt om att partierna har ett ansvar för att bli tydligare, så att fler väljare kan hitta ett parti att sympatisera med snarare än att taktikrösta.

Men politik handlar inte bara om att visa vilket parti man tycker är bäst. För de allra flesta väljarna, som inte har någon stark partiidentifikation, är det betydligt viktigare vilken politik som kan bli verklighet efter valet. I ett system som det svenska, med både blockpolitik och många olika partier, blir det då naturligt att som väljare inte bara se till röstandelen för det parti man gillar mest, utan även väga in faktorer som regeringsalternativ och partiernas sakfrågeprofiler. Och då kan det mycket väl visa sig smart att rösta på sitt andra- eller tredjehandsval.

Taktikröstning är kort sagt ett sätt att som väljare öka chansen att man åtminstone får en del av den politik man vill ha, när rösterna väl är räknade. För alternativet är väldigt sällan att man får allt det man önskar sig – det är snarare att man inte får något alls.

Svend Dahl

Svend Dahl är chef för Liberala Nyhetsbyrån och fil dr i statsvetenskap.

Har du också något att säga?

Skicka in en insändare/debattartikel

Annons
Annons
Annons