Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Varför inte lagstiftning?

+
Läs senare
/
  • Moderaternas partisekreterare meddelade i går att partiet ska börja redovisa stora bidragstagare.
Ledare

Äntligen tar Moderaterna sitt förnuft till fånga och börjar öppet redovisa alla som skänker mer än 20 000 kronor till partiet. Det skrev partisekreteraren Sofia Arkelsten på debattplats i Dagens Nyheter i går. Sedan tidigare redovisar alla partier – utom just Moderaterna och Kristdemokraterna – sina större bidragsgivare. Det är en fråga om förtroende.

Argumentet mot att redovisa bidragsgivarna är i grund och botten sunt. Valhemlighet råder och den som inte vill avslöja vilket parti han eller hon sympatiserar med, skall inte behöva göra det. Och det är inte allt för långsökt att sluta sig till att den som skänker till ett parti också röstar på samma parti.

Samtidigt krockar denna princip med den önskan om transparens som de flesta av oss har. Blotta misstanken om att någon person eller organisation ska kunna påverka partierna genom att skänka stora summor är oroväckande. Enligt Sofia Arkelsten tar Moderaterna sedan tidigare inte emot bidrag från organisationer och företag. Och 2009 gav strax över 2 500 personer bidrag till Moderaterna. I snitt gav dessa 770 kronor vardera. Sammanlagt stod bidragen 2009 för blygsamma 4 procent av Moderaternas omsättning enligt Arkelsten. Fast i sammanhanget är det intresseväckande att partisekreteraren väljer att inte nämna hur mycket pengar partiet drog in från privata givare under valåret 2010.

Det vore att gå för långt att kräva att varenda kotte som skänker någon hundralapp till ett parti ska offentliggöras. Däremot är det en rimlig kompromiss att redovisa de riktigt stora bidragsgivarna. Gränser kan förstås alltid diskuteras, men Moderaternas gräns – som också föreslogs i en utredning för några år sedan – på 20 000 kronor är välavvägd. Det är svårt att uppskatta hur många personer det kan handla om; sannolikt inte särskilt många.

Arkelsten skriver också att hon tänker bjuda in de övriga partierna för att försöka "nå en ny utökad överenskommelse som reglerar partiernas finansiering." Vidare avfärdar hon lagstiftning på området. Frågan är varför?

En sådan lagstiftning är regel snarare än undantag i omvärlden. Frivilliga överenskommelser kan rivas upp och är därmed svagare än lagstiftning. En lagstiftning skulle också kunna ställa krav på att annat stöd än rena partibidrag också skall redovisas.

Har du också något att säga?

Skicka in en insändare/debattartikel

Annons
Annons
Annons