Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Ökad statlig styrning bra för skolan

+
Läs senare
/
  • Svensk skola är långt ifrån lagens krav på likvärdighet. Skillnaderna är stora i olika kommuner och inom enskilda kommuner visar flera rapporter.

Ambitiösa elever söker sig till skolor som det går bra för. På dessa skolor går redan jämförelsevis högpresterande studenter. På så vis ökar skillnaden mellan hög- och lågpresterande skolor. Med ett fritt skolval lockas duktiga elever (och deras föräldrar) till skolor med likasinnade. I dessa skolor har lärarna (och eleverna) högre förväntningar. Detta genererar ett slags uppåtgående spiral i studieresultaten. Framgång föder framgång.

Rapporten från Skolverket tidigare i veckan förvånar väl ingen. Likvärdigheten i skolan har försämrats konstaterade Skolverket. Myndigheten kunde lika gärna ha skrivit att begreppet likvärdighet inte längre existerar i grundskolan. Att det sedan står i den svenska skollagen att skolan ska vara likvärdig hjälps liksom inte.

Vill man nu göra det enkelt för sig kan man hävda att allt beror på vårt system med fritt skolval. Skulle vi återgå till ett system där inga fristående skolor funnes, där kommunerna bestämde att elever folkbokförda på en viss adress bara kunde gå i närmast belägna grundskola, borde allt vara frid och fröjd. Och visst, sannolikt skulle det leda till att skillnaderna i genomsnittsbetyg mellan olika skolor då skulle minska. Men jag är övertygad om att skillnaden mellan de enskilda elevernas studieresultat ändå skulle bestå. Annat vore märkligt. Barn och ungdomar som har lätt att lära skaffar sig mer och djupare kunskaper och det avspeglas naturligtvis i betygssättningen oavsett vilken skola de går i.

Hur bra eller mindre bra en grundskoleelev lyckas är beroende av en rad faktorer. Det handlar om individens personliga förutsättningar och mognad, om socioekonomisk bakgrund – helt enkelt föräldrarnas utbildningsnivå, inkomst och etnicitet. Samtidigt visar Skolverkets undersökning att just detta med socioekonomisk bakgrund inte räcker för att förklara de stora skillnaderna i resultat mellan olika skolor. En rätt enkel förklaring kan vara att de framgångsrika skolorna också lockar till sig de bästa lärarna. Forskningen visar att den främsta framgångsfaktorn i skolan är skickliga lärare. Sunt förnuft säger att skickliga lärare tillsamman med höga förväntningar från både barn och vuxna ger högre resultat än det omvända.

Det sista är naturligtvis en avigsida av det fria skolvalet. I vart fall i de skolor som inte lockar vare sig de bästa eleverna eller de bästa lärarna. Men det är ytterst tveksamt att lösningen skulle vara en tillbakagång till de tider då det fria skolvalet inte existerade. Frågan är om skillnaderna mellan olika skolors genomsnittsbetyg då är ett särskilt bra mått på hur skolan mår i stort?

Kanske handlar det mer om storleken och kvalitén på det satsningar som görs i olika kommuner?

Nästan samtidigt med Skolverkets rapport om segregationen i den svenska skolan levererade lärarnas riksförbund en undersökning om skillnaderna mellan skolans starkaste och svagaste elever. Här ökar alltså differensen, inte bara mellan ungdomar med höga respektive låga betyg utan också mellan olika kommuner. Det är en avgrund mellan elever i till exempel Danderyd och Nacka jämfört med till exempel deras jämnåriga i Göteborg, Malmö och Upplands Väsby.

De förstnämnda kommunerna lyckas tämligen bra med både starka och svaga elever och omvänt. Detta kan man tolka som att välbärgade kommuner, de har minsann råd att satsa de. Och så kan det kanske vara. Men den modellen förklarar inte varför Pajala, Sotenäs och Övertorneå kommuner, också visar upp studieresultat en bra bit över genomsnittet för samtliga elevgrupper.

Budskapet, dels från Skolverkets generaldirektör Anna Ekström, dels från Metta Fjelkner ordförande i Lärarnas riksförbund, är lika men ändå olika. Ekström talar om hur samhället måste motverka de negativa konsekvenserna av det fria skolvalet. Fjelkner menar att politiker och skolhuvudmän måste se skolan som en nationell angelägenhet. Båda har mycket rätt.

Min egen tro är att bara ökad statlig styrning, inte minst när det gäller öronmärkning av resurser, är det enda som kan föra oss tillbaka till ett system där alla barn och ungdomar ges samma yttre förutsättningar att lära för livet.

Har du också något att säga?

Skicka in en insändare/debattartikel

Annons
Annons
Annons