Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Politisk cirkus om liv och död

+
Läs senare

I skådespelet Ett resande teatersällskap låter August Blanche en av sina figurer uppgivet utbrista "Fan må vara teaterdirektör". Frågan är om det är så mycket lättare att vara landstingsråd.

Den senaste tidens politiska cirkus kulminerade dagen före nyårsafton när sjukhusdirektören i Sundsvall Margareta Rödén fick sparken och landstingsdirektören Sara Ekström i protest tackade för sig (eller möjligtvis också fick sparken, om det går meningarna isär).

Sedan dess har medierna varit sprängfyllda av nyhetsrapportering, insändar- och debattartiklar och kommentarer till det inträffade. Sällan har tonläget varit så högt. Sällan har en politiker som Ewa Söderberg – och i viss mån hennes socialdemokratiska kollegor – fått ta emot så mycket skäll.

Befogat eller obefogat är inte ämnet för den här krönikan. Den styrande politikern har utövat sitt suveräna mandat och gjort sig av med sin verksamhetsledning. Väljarna har möjligheten att utöva sin suveräna makt om åtta månader.

Det trista är att konstatera att bilden av landstinget blivit liktydig med sparande, nedläggningar och bråk. Det politiska spelet har helt kommit att överskugga den verksamhet på liv och död som är så avgörande för alla människor i vårt län.

Den mest lästa landstingsnyheten i Sundsvalls Tidning hittar du varje lördag; bilderna på nyfödda.

Den mest lästa artikeln i julhelgen i Sundsvalls Tidning tror jag var en annan landstingsnyhet; den fantastiska historien om Jenny och Max Björk, som förlorade sin Maja vid förlossningen, för att ett år senare få tvillingar.

Den enkla sanningen är att medicinska nyheter nästan alltid är goda nyheter.

Men i Västernorrland har landstingsverksamhet blivit liktydigt med sparande, nedläggningar och bråk. Det är möjligt att media har sin skuld i sammanhanget i form av ensidig rapportering. Men jag påstår att landstingspolitikerna själva bär det huvudsakliga ansvaret för det. Oförmåga att enas om målen, oförmåga att hantera de ekonomiska underskotten, oförmåga att ge visionen av vad vården ska göra, oförmåga att inge hopp.

Jag började på Sundsvalls Tidning som reporter på sensommaren 1975. Mitt första jobb var att göra en bilaga om ett av de största byggprojekten och framtidssatsningarna i regionen; det nya länssjukhuset.

Trettiofem år senare bläddrar jag i bilagan: En godbit för 438 milj kr är huvudrubriken. 1.100 vårdplatser. 4.000 anställda. I fredags berättade den nytillträdde sjukhuschefen att personalen ska bantas till 2.100, antalet vårdplatser blir knappt 400.

Det är möjligt – nej, det är nog säkert – att det var lättare att vara landstingsråd på 70-talet. Söderbergs föregångare Erik Kalte och Bo Holmberg surfade på starkare ekonomier och rejälare majoriteter.

Men vad jag minns behövde man aldrig sparka ansvariga tjänstemän för att få igenom sina visioner.

Har du också något att säga?

Skicka in en insändare/debattartikel

Annons
Annons
Annons