Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Reagera på orättvisor – även om du blir trött

Annons

En gång hörde jag om en teaterkritiker som gick på föreställningar utan att anteckna en rad. Efter ridå ner traskade han tillbaka redaktionen och skrev bejublade recensioner.

När han fick frågan om varför han inte noterade något i teaterlokalen lär han ha svarat att det som var viktigt från själva upplevelsen kommer man ihåg, annat är värt att falla i glömska. 

När jag besökte biblioteket i lördags i Härnösand för att lyssna på en paneldebatt om feminism och rasism hade jag inte med mig något block. Såklart. Jag jobbade ju inte, utan tvättade täcken och kuddar (60 grader) men tog en liten paus i donandet.

Det var konstnären Wejdan Derky, översättaren Emmanuelle Sylvain, och musikern och feministen Sara Parkman som var deltagare under årets feministfestival i Sambiblioteket. När jag läste om tillställningen efteråt i tidningen Ångermanland stod det att det var en stark diskussion som rörde delar av publiken till tårar.

Jag satt bredvid reportern i fråga och lipade, så det kan ha varit mig som åsyftades vad gäller tårar. Vet inte om det är för att man är trettio plus, men det är ett himla bölande nuförtiden. Så fort jag blir berörd eller upprörd vattnas tårkanalen och så börjar det rinna över.

Under panelsamtalen fick jag sms-instruktioner om hur jag skulle vårda äldre släkting och jag fick lämna rummet ett tag för att för att ge instruktioner åt mina barn. Efter tillställningen åkte jag och fortsatte tvätta täcken och kuddar och däremellan hjälpte jag äldre släkting. Kvällen spenderades på sjukhus med äldre anhörig. 

Nu försöker jag komma ihåg vad som sades under panelsamtalet. Vad var det som fick mig att bli berörd? Jag får göra som teaterkritikern och lita på minnet. Det som stannat kvar efter en tokhektisk lördag:

Wejdan Derky berättade att hon som barn lärt sig av en äldre kvinnlig släkting att det var viktigt att räkna till tio innan man reagerade på någon orättvisa. Som vuxen misstänker hon att det var en felaktig lärdom. I stället förespråkande hon att reagera direkt när någon säger något anti – feministiskt eller rasistiskt eller uppför sig kränkande mot andra människor.

Det var fantastiskt när Emmanuelle Sylvain konstaterade att ett sådant agerande per automatik leder till dåligt stämning. Och att det är något man faktiskt får stå ut med i jämlikhetens namn. Den där dåliga stämningen kommer alla inblandade komma ihåg, och förhoppningsvis leder det till positiv förändring på sikt. I vart fall har en i alla fall gjort sin plikt som medmänniska och inte stillasittande sett och hört på när individer kränks på grund av kön eller hudfärg. 

Sara Parker konstaterade att i kampen för jämställdhet och anti-rasism är det viktigt att våga vara obekväm. Inte vet jag vad av det där som fick mig att snyfta, men något var det. Kanske var det igenkänningskänslan. Att vara den där jobbiga jäveln och vara det helt frivilligt. Däremellan har man en servicefunktion.

Det är så att man tar till lipen ibland av trötthet.

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel
Annons
Annons
Annons