Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Sjukvården måste både lindra och bota

+
Läs senare

Vad gör Du om Du blir sjuk, och läkaren inte tror på dig? Blir Du rasande eller förtvivlad? Det beror på vem Du är. Men jag tror att risken att Du ger upp ökar. Att inte bli tagen på allvar är en svår sak i allmänhet och en hemsk sak för den som inte mår bra.

Inte heller läkare är ofelbara. De kan inte heller allt. Så om Du kommer med en sjukdom där trötthet är det mest utmärkande symptomet – fast det nog inte är rätt ord - så kanske du blir ordinerad motion fast det bara förvärrar just din sjukdom. Det här har hänt många som fått sjukdomen ME. Den finns inte på vårt sjukhus, säger någon läkare. Men kunskapen börjar spridas om att det är ett fysiskt problem, inte sällan ärftligt, som kan utlösas av en allvarligare infektion.

I vårt landsting började saken uppmärksammas i och med att dagens ordförande i hälso- och sjukvårdsnämnden, Ewa Back, sosse från Sundsvall, för några år sen tackade ja till erbjudandet från ME-föreningen att få boken Trött är fel ord. Eftersom hon var den enda politiker som beställde den, så erbjöds hon mer kunskap. En första interpellation ledde dock ingen vart, för en utskällning av hennes företrädare som högste ansvarig för sjukvården, Moderaternas Jacomina Beertema (M), kan inte räknas som resultat. En motion senare i samma ämne kom i alla fall lite längre. Då beslutades att avvakta ett projekt kring ME som drevs av Danderyds sjukhus. Men fortfarande hände inget. Läkaren Beertema ville uppenbarligen inte röra i något som var omstritt i den egna professionen.

Men förra våren hände något. Då informerades flera av toppolitikerna av länets ME-förening. Många rörande och berörande fall redovisades. Och nu fick Back med sig även Per Wahlberg (M) på banan. Det är viktigt att frågan inte längre är partiskiljande. Tillsammans försökte man lyfta frågan till Norrlandstingens nivå. Där fanns ett motstånd, men man fick till en utredning vars resultat, som redovisades i december, blev magert. Där konstaterades ändå att det fanns en brist på kunskap samtidigt som sjukdomen erkänns och finns med i den nationella vårdguiden. Man konstaterade också att sjukdomen saknar behandlingsmetod. Som om det var ett argument för att inte lära sig mer. Det finns många sjukdomar där vården bara har lindring och inte bot att erbjuda.

För att i framtiden kunna erbjuda bot, så måste till att börja med fokus sättas på denna sjukdom. Det pågår inte minst i Norge. På ett par ställen i vårt land finns också läkare som tar frågan på allvar. I avvaktan på bot så måste kunskapen spridas vidare inom primärvården så att de drabbade, som kan vara så många som 1200 bara i Västernorrand, kan få den lindring de har rätt att förvänta sig. Det krävs inte minst kunskap för att utesluta att problemen härrör från andra sjukdomar. Kostnaden för felbehandlingar kan beräknas till 150 miljoner per år, så det finns även pengar att spara för ett ekonomiskt pressat landsting.

På det politiska planet verkar frågan alltså ha lossnat. Men det finns ett motstånd kvar inom tjänstemannaleden, gissningsvis i första hand läkarkåren. Denna sjukdom binder en del vid sängen, andra blir helt apatiska och andra åter får kraftigt försämrad livskvalité. Det är hög tid att fler får kännedom om detta. Det nya styret har bara suttit i två och en halv månad. Jag hoppas det börjar hända saker snart.

Har du också något att säga?

Skicka in en insändare/debattartikel

Annons
Annons
Annons