Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Vem blir ny minister?

+
Läs senare
/

Socialdemokratiska statsministrar brukar byta statsråd som de byter kalsonger. Det vore inte fräscht om ett omvänt samband gällde borgerliga regeringschefer.

Bildts ministär satt helt intakt under sin mandatperiod 1991-94. Få var ministerbytena även inom de borgerliga regeringarna 1976-82. Där var det ju snarare så att hela regeringar kom och gick. Och vad gäller avhoppen i Fredrik Reinfeldts regering så hade han nog helst varit utan dem som rört hans eget parti.

Folkpartiets ministeravgångar har däremot skett av mer hedersamma skäl. Hedrande är dock inte ett omdöme som kan fällas om några av spekulationerna innan Lars Leijonborgs efterträdare skulle utses, och i synnerhet inte om en del kommentarer efteråt.

När en ny högskoleminister skulle utses var jag långt ifrån ensam om att börja leta namn bland en mängd så kallade karismatiska och mediala personer. Deras kompetens inom, och erfarenhet av, högskole- och forskningspolitik var i de sämre mediaspekulationerna underordnade kvaliteter.

Visst uttrycktes invändningar mot att Jan Björklund skulle utse någon vältalig partivän som minister, men inte heller dessa analyser handlade om att sakkompetens skulle väga tyngre än slagfärdighet utan mer om att Björklund inte skulle ”våga” utse en minister som riskerade att överglänsa honom själv.

Efteråt har jag insett att detta är lite av ett sjukdomssymtom bland oss proffstyckare: vi tror så ofta och så enfaldigt att politik är mycket mer yta och spelteori än vad det faktiskt är.

När väl Tobias Krantz presenterades trillade polletten ner, och utnämningen kändes lika självklar som mina gissningar innan kändes torftiga. Hans namn fanns inte ens med på min lista, trots att hans samlade meriter för detta uppdrag torde överglänsa varje annan folkpartists.

Men hos alla infann sig inte ens efteråt insikten att också djup sakkunskap kan vara ett rumsrent kriterium för en minister. Inget annat hade väl i och för sig varit att vänta av kommentatorer och ledarsidor i medier som själva bygger sitt varumärke på ytlighet, men att också bedömare som normalt anses som pålitliga, i medier som normalt anses som seriösa, använde ord som trist, tråkig och grå om utnämningen av den ende högskoleminister på mycket länge som själv har en doktorsexamen – ja, det, om något, känns som ett grått, tråkigt och trist tecken på att lättsinnigt tänkande tycks vinna terräng på allt mer oväntade håll.

Nå. Nu handlar det om en ny Europaminister. Sätter man sakkompetens främst så blir valet enkelt. Gunilla Carlsson (M) blir ny Europaminister. Den biståndsministerpost som hon lämnar får Birgitta Ohlsson (FP). På respektive områden är bådas meriter är lika klockrena som Krantz på sitt.

Och - om både karisma och kunskap råkar finnas i en och samma person så är det förstås ingen nackdel.

Har du också något att säga?

Skicka in en insändare/debattartikel

Annons
Annons
Annons