Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Vi är kvinnorna som går sönder

+
Läs senare
/

(Fakta: Snart 36 år. Tvåbarnsmamma. Jobbar, pluggar, anmält mig till massa lopp och så vidare….)

Jag är så trött.

När jag var barn under åttiotalet satt mammorna under fläkten på en pall. De rökte Blå Blend, hade blå mascara som enda make-up och var enastående vackra med sitt permanentade hår. De hade hår under armarna och köpte Big Pack till ungarnas kalas. Saft fick man dricka ur vita plastmuggar med räfflor på.

När mammorna skickade iväg sina egna ättlingar till födelsedagsfester så låg det en slant i ett igenslickat kuvert och så var presenten fixad. Lekarna kom barnen på själva medan de vuxna tog en till cigarett och diskuterade senaste avsnittet av Dallas.

Jag tror inte en enda mamma tränade – även om söndagens tv-program med knipövningar på schemat traditionellt stod på under helgerna. Kniiiiiiip.

Jag är så trött.

Man hade hört talas om kostcirkeln, men brydde sig inte nämnvärt. Grönsaker var lika med tomat och isbergssallad. Det åt man kanske på helgerna. Ungarna skulle överleva och de gjorde barnen på falukorv och limpsmörgås. O`boy. Frosties.

Jag längtar bakåt – jag är så trött! Jag längtar tillbaka till ett åttiotal som jag säkert romantiserar kraftigt härifrån 2015 – men ändå… I minnets skimmer från det som var - så skimrar det så lätt och vackert och enkelt. Jag är i jakten på den tid som flytt.

Jag är i fånge i den tid som är.

Nu är makeup inte längre blå mascara utan mineralpuder, coversticks, fransförlängning och putmunnar fixas lätt för dem som har stålar.

Kalas är hemmagjorda tårtor där antalet dekorationer med sugarpaste för tankarna till Amerika de lux. Alla är sin egen konditor. Big Pack vågar man inte andas längre. Och sedan kommer den förbeställda clownen till partyt och the show must go on.

Jag är så trött.

Presenterna ska pimpas och uppumpas – har du hört talas om hur fiiiiiint paketen slås in i Japan? Så gör vi! Det finns instruktionsfilmer på Youtube. Det ägnar vi en eftermiddag åt.

Man ska anstränga sig. Göra lite extra. Vara-duktig-mammakvinna.

Alla mammor tränar och då ska det tränas på riktigt. En motionär är ingen motionär förrän Vasaloppet är avklarat – minst. Den kvinna som närmar sig fyrtio och inte sprungit något häftigt motionslopp är pinsamt ute. Så old´n saggy.

Jag är så trött.

Jag sitter på bussen och tänker vara effektiv, nyttja tiden väl, vara högpresterande och duktig och plugga under resan. Jag bara somnar och somnar och somnar. Och får dåligt samvete, dåligt samvete och dåligt samvete.

Jag är så trött.

I mailkorgen ligger anmälan till Göteborgsvarvet, kallelser till mötena, påminnelser om allt som ska göras. I kalendern deadlines efter deadlines efter deadlines. Barnen behöver nya kläder. Jag behöver 80-talet. Längtar efter att sitta på en pall under en fläkt, röka Blå Blend med en kompis, ha hår under armarna och låta livet levas istället för att försöka fånga livet medan tröttheten slickar en i ryggen.

Som om vila vore en fiende.

Twitter: @LinaNJuuso

Fler krönikor av Lina Norberg Juuso:

Mitt utseende är inte till för någon man

Jimmie Åkesson har värsta svärmorsstoryn

Att stötta mobbaren kan skydda en själv

Lina om krönikan:

TV: "Hemskt att så många känner igen sig"

Har du också något att säga?

Skicka in en insändare/debattartikel

Annons
Annons
Annons