Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Vi måste våga välja det vi tror på

+
Läs senare
/
  • Bernie Sanders som fyller 75 år i höst lockar de unga i USA med ett radikalt budskap. Kan de svenska sossarna lära sig något av det?

Vad har USA:s kongress enda folkvalda socialist, den demokratiske presidentkandidaten Bernie Sanders, framgångar för bäring för den svenska arbetarrörelsens vägval? En sak kan vara avund. Tänk att en så gammal man kan fånga en ung publik som han gör. Men unga amerikaner har förstås ingen anledning att ta jämlikhet som någon självklarhet. Ur ett svenskt perspektiv kan det te sig annorlunda. Den som är missnöjd här ska veta att det är värre ställt på andra sidan Atlanten.

Men man behöver faktiskt bara gå över till andra sidan Engelska kanalen för att finna Sanders motsvarighet i form av Labours nye partiledare Jeremy Corbyn. Problemet är att ingen av dessa herrar ser ut att gå hem särskilt bra utanför de egna partiernas led. De är som man brukar säga inte valbara. De lockar inte den medelklass som behövs för att vinna val.

Sägs det. Osvuret är väl ännu bäst vad gäller Sanders.

Fast frågan är inte fullt så enkel. Skriftställaren Ann-Marie Lindgren tänkte kring denna sak i Aktuellt i politiken (S) i september när Corbyn ännu var nyvald. Hon pekar på svårigheten att behålla den allians mellan arbetarklassen och medelklassen som varit hemligheten bakom Socialdemokraternas långvariga dominans i svensk politik. "Det som tilltalar den ena gruppen riskerar att stöta bort den andra". Om sossarna inte vågar välja riskerar man att bli ointressant för båda grupperna, skriver hon.

Hon identifierar problem som att viljan att betala skatt inte står i paritet med kraven på det skatterna ska betala. Samtidigt ökar kraven. Arbetslösheten är högre, de äldre blir allt fler och deras krav höjs också.De unga kommer allt senare ut i arbetslivet. Allt färre ska försörja allt fler.

Men det stora problemet är att den generella välfärden inte ses som lika väsentlig av den väletablerade medelklassen. De attraheras mer av extra förmåner till dem själva som friskolor och ROT-avdrag, system som är dyra, men inte lika dyra som generella åtgärder. Saker som att segregationen i skolorna ökar och bostadsbristen består, är lätt att bortse från om den egna telningen får en bra skola och det egna köket blir ombyggt för en billig penning.

Att de borgerligas politik gör att arbetargrupper inte ens med fackets hjälp kan få del av kompletterande försäkringar är något många i medelklassen är omedvetna om.

De subventioner medelklassen är intresserad av, som ränteavdragen, är å andra sidan något som saknar intresse i de breda arbetarleden.

Lindgren menar att sossarna måste välja. Även om det leder till en minoritet bland väljarna, så måste man välja det som faktiskt löser "de problem som samhällsutvecklngen ställt". Sen får man försöka övertyga väljarna om det kloka i detta. Att kortsiktigt söka makten med en politik som kan locka väljare utan att lösa de verkliga problemen är ingen framgångsväg. Det, liksom Corbyns och Sanders framgångar hos de unga, är något för de nya arbetsgrupperna som sossarna utsett att fundera på.

Har du också något att säga?

Skicka in en insändare/debattartikel

Annons
Annons
Annons