Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Efter medaljregn kom besvikelsen

+
Läs senare

Efter medaljregnet i den individuella sprinten blev det platt fall för de svenska VM-åkarna i sprintstafetten på fredagen.
Två niondeplatser var inte alls vad de hade hoppats på.
Inte oväntat blev det en norsk gulddag.

Anna Dahlberg var tillbaka i VM-spåren efter den svårsmälta fjärdeplatsen i den individuella sprinten. Ihop med guldmedaljösen Emelie Öhrstig.
Dahlberg visade både revanschlusta och åkhumör men Öhrstig förmådde inte visa alls det tempo i fristilsstafetten som hon hade i klassiskt.
 Tyvärr, jag får åka hem utan medaljer, sade Dahlberg.
Semifinalen blev en jämförelsevis behaglig resa, det gällde ju "bara" att hålla sig bland de fem främsta för att gå till final.
Men i finalen brast det. På sin andra slinga orkade Öhrstig inte hänga med i den långa, sugande backen när ryskan Julia Tjepalova och finländskan Riitta Liisa Lassila skruvade upp tempot.
Sedan blev gapet för stort för Anna Dahlberg att reparera.
 Jag kan åka lika fort som världseliten i skate, men jag kan inte åka in när vi har tappat, sade Dahlberg.
 Det här var inte lika roligt, konstaterade Öhrstig. Jag försökte satsa max, men blev stum. Tråkigt för Annas del också. Det hade varit roligt om hon också hade fått medalj.

Tappade direkt
Med medaljchansen borta rullade sekunderna i väg och svenskorna slutade nia och näst sist, dryga halvminuten bakom Norge. Det norska guldet var Marit Björgens förtjänst. Hilde G Pedersen, 40 fyllda, hade fullt sjå att hänga med när hennes yngre toppkonkurrenter satte fart. Men fyra sekunder bekymrade inte Björgen på sista rundan. Hon var förbi både ryskan Alena Sidko och finländskan Pirjo Manninen före toppen av backen och susade ner mot stadion och guldet i ensamt majestät. Manninen var 2,8 sekunder efter och Sidko 3,6.
Den tunga duon Thobias Fredriksson och Björn Lind hade det lika tungt i backarna som de själva förutspått. Lyckligt lottade hade de inga besvär att gå vidare från semifinalen, det andra heatet var betydligt tuffare. Men redan på det första av sina tre varv hade Björn Lind tappat 3,6 sekunder.
Avståndet växte undan för undan, och mest när Lind körde.
 Man måste ju försöka tänka positivt, sade han. Men jag kände redan i semifinalen att det inte skulle hålla. På en sån här bana hade det kanske varit bättre att åkare som Mathias Fredriksson och Anders Södergren hade kört.
Till slut blev det en ny niondeplats, mer än 50 sekunder bakom Norge. På sista upploppet brydde sig Thobias Fredriksson inte ens om att försöka spurta förbi ryssen Vassilij Rotjev.
 Vi var nog rätt överens om det, sade Fredriksson och log.

Fler norska guld
Världsmästaren i sprint från 2003 tog brons i den individuella sprinten i en bana som han rankar som den värsta som finns för hans del. Nu var det i alla fall fristil. Men de långa backarna blev för mycket ändå.
För första gången stod stafettsprint på programmet i VM. Den andra sprintgrenen har gått ut över den traditionella tremilen. På frågan vad sprintstafetten tillför skidsporten svarade Fredriksson rappt:
 Norska guld.
Och den norska guldfesten fullbordades av Tore Ruud Hofstad och Tor Arne Hetland. Redan på det tredje av de sex 1,2 km-varven satte Hofstad in guldrycket. Resten blev norsk defilering mot ännu ett VM-guld, medan Axel Teichmann återigen spurtade till Tyskland ett silver. Bronset gick överraskande till Tjeckien. med regerande femmilsvärldsmästaren Martin Koukal i laget.
Annons
Annons
Annons