Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Femmilen ingen kul sällskapsresa

Annons
Det är nu 25 år sedan Lasse Åbergs Sällskapsresan fyllde biosalongerna.
Efter ett antal uppföljare har Stig Helmer, Ole och de andra figurerna blivit kult. Och fortfarande händer det att jag plockar fram den gamla slitna VHS-rullen och småskrattar åt skämten, klädmodet och de svenska solsemesterkarikatyrerna på Gran Canaria.
Den sällskapsresa som i går utspelade sig i sydtyska Oberstdorf framkallade däremot varken skratt eller glada leenden.
De fem milens skidåkning i klassisk stil var istället en tragisk historia från början till slut.
Ur svensk synvinkel, förstås.
Men också om man ser till skidsporten i stort.
Snön vräkte ner, gjorde det svårvallat och hur någon kan se ett förhöjt underhållningsvärde i en femmil med masstart övergår mitt förstånd.
I går extra uppenbart, men även i strålande solsken eller under en jämnkall midvinterdag tycker jag det i alltför hög grad liknar ett linjelopp på cykel utan andra spurtpriser än det som ger slutsegern...
Var finns dramatiken och spänningen med 2030 karlar eller kvinnor i ett slags organiserat lämmeltåg i ett, två eller tre led under åtminstone 45 av de 50 kilometerna?
Och är det så mycket roligare att se ett antal, säg sexsju åkare, göra upp under de sista fem kilometerna om några över huvud taget orkar och lyckas bryta sig ur huvudklungan?
I går fanns tre svenskar med länge, länge.
Under den allra sista kilometerna var det bara Mathias Fredriksson kvar.
Tillsammans med tre norrmän, esten Veerpalu och någon till.
Men det blev snabbt uppenbart att Fredriksson inte hade något att hämta när de åkte in mot stadion och jag vet inte om ens en dramatisk medaljspurt med denna Fredriksson hade förändrat slutintrycket.
Nej, en klassisk femmil ska avgöras med individuella intervallstarter.
Det ska vara ett utslagsgivande lopp med skiftningar, där vi kan ana och spekulera om uppladdningar, mat och dryckesintag, form, sömn, ja allt...
Det är en gammal sanning, att det är under klassiska femmilar som stora mästare föds.
Och en riktig skidkung är vad sporten behöver, förutom utterligare ett par dopningsfira mästerskap.
Apropå stormästare är väl Frode Estil värdig titeln VM-kung efter att under en och en halv veckas tävlande i Oberstdorf ha vunnit ett individuellt distansguld, ett brons, förutom guldet i stafett.
Estil är också en sällsynt framgångsrik mästerskapsåkare.
Men handen på hjärtat: hur många betecknar honom som en verklig skidkung av samma typ och kvalitet som en gång Thomas Wassberg, Gunde Svan,  Vladimir Smirnov, Björn Dählie och Per Elofsson?
För att mer beständigt bära kungakronan krävs fler suveräna segersviter också värlscupen och jag tycker alltså att en verkling Kung är av godo för hela sporten, som behöver utmanare och allehanda affischnamn för att hålla intresset vid liv inför i första hand OS i Turin om mindre än ett år.
Sprintmästarna, då?
Jodå, de finns.
Men underbart är kort precis som tävlingsformen.
Därmed inte sagt att vi redan nu ska negligera Emelie Öhrstig triumf från förra veckan.
Tvärt om tycker jag vi ska njuta så länge vi kan och jag tror inte jag fick med det i min förra VM-krönika, men Emelie imponerade faktiskt så mycket just då, den dagen, att hela VM:s stora Drottning, Marit Björgen, hade fått svårt att hävda sig i en final ...
Annons
Annons