Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Leende guldbruna ögon som sade allt

+
Läs senare

Redan vid första mellantiden bröt det första stora jublet ut. Sedan följde den ena hyllningen efter den andra. I målhanget, vid presskonferenserna och på prisutdelningen.
Anja skrattade, log, skojade och jublade själv vid flera tillfällen.
Men mest av allt sitter bilden av de tårfyllda ögonen där.
Den blick och det ansiktsuttryck som Anja Pärson förmedlade under några korta, omtumlande minuter efter sitt femte VM-guld sade egentligen allt.

Efter en höst och vinter som går till historien vad gäller småskador, materialproblem och uteblivna topplaceringar slog 25-åringen från Tärnaby och Monaco till när det som bäst behöves för sin egens skull, för svensk utförsåknings skull och för VM-arrangerande Åres skull.
Helt otroligt! blir förstås den första naturliga reaktionen.
Men egentligen var det väl inte otroligt alls. Jag menar, hur många gånger har hon inte slagit till på det här sättet? I pressat läge. Ur ett slags underläge, där det varit svårt att tro och hoppas att den fantastiska grundkapaciteten och talangen i kombiantion med lika makalösa tävlingsnerver ska räcka...
Men oj, vad det räckte.
Och oj, vad det blev över, i form av förhoppningar och törst efter nya (guld-)medaljer under resten av det här mästerskapet, som när det kom igång bjöd på både snö, kyla och ett rättvist underlag. Inte så snabbt, men utmanande och hållbart.
Det där med aggressiv snö är en bild jag tycker låter lite dråpligt i sammanhanget det är ju litet svårt att föreställa sig hur de vita kristallerna mopsar upp sig under skidorna men vassa och motsträviga motståndare eller kamrater kräver ju en viss behandling, och den konsten kan och kunde Anja bättre än alla andra denna minnesvärda tisdag.

När Patrik Järbyn inte förmådde trolla fram en ny överraskning och när Jessica Lindell Vikarby och Nike Bent missade grovt stod rutinerade Anja pall, och plötsligt känns det som om hela VM är räddat.
Kanske var det också därför det var så känslosamt när Anja med blanka ögon drog efter andan och med ett tydligt kroppsspråk pustade ut och skakade av sig all olust, negativ press och uppdämd ilska över en skidvärld som de senaste månaderna inte varit sig riktigt lik.
Det var den däremot i går. Skidvärlden, alltså, även om den österrikiska dominansen uteblev.
Något som i vart fall de svenska herrarna inte har något emot.
När jag bevakade fjolårets vinter-OS fick jag klart för mig att österrikarna inte tillhör de mysigaste och mest korrekta kollegiala och kamratliga i gamet, så att medaljfördelningen var väl spridd och att en litet otippad sydtyrolsk italienare tog hem herrguldet tror jag noterades med tillfredsställelse utanför Österrikes gränser.
Samtidigt som den största alpina supermakten nu rustar för de chanser till revansch som trots allt återstår.


Super-G går snabbt. De kommande störloppen ännu snabbare, men frågan är om det i någon idrottsgren kan svänga lika snabbt som i skidskytte. Frågan behöver dock inte ställas till Björn Ferry på medaljplats efter tre av fyra skjutningar i går han vet...
Annons
Annons
Annons