Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Med Carro flög det sista korta medaljhoppet

+
Läs senare

Det var inget stort hopp som flög all världens väg – eller rättare sagt: sex meter och 49 centimeter.
Längre kom aldrig Carolina Klüft i längdfinalen. Det var nästan tre decimeter kortare än hennes bästa resultat den här första säsongen som renodlad längd- och trestegshoppare.
Om ni inte har statistiken i huvudet eller uppskrivet någonstans kan jag berätta att hon som sjukampare gjorde 6.97 som bäst. Det är nästan fyra decimeter längre än i gårdagens OS-final. Och som lekman kan man ju omöjligt tycka annat än att det är märkligt hur man blir sämre av att skippa sex av de sju grenarna i mångkampen...

När hon sent omsider dök upp i den pressfålla som kallas mixade zonen var det inte med några tårar i ögonen. Hon såg i stället oväntat samlad ut, som om hon tryckte på något som behövde komma ut.
Sedan kom det:
Jag hade inget val. Det är det en del av er har så svårt att förstå, men jag hade och har inget val!
Om jag inte slutat med sjukampen hade jag inte stått här nu...
Jag förstår det. Kraven, förväntningarna, slitaget och skadorna. De små och lite större.
Carolina Klüft måste förstås få göra som hon vill, respekt för det. Dessutom finns ju finnkamper att se fram emot, och EM, och någon inomhusmedalj i varierad konkurrens ska det väl också kunna bli.
Men snälla, snällla, snälla! Prata inte VM- och OS-medaljer för det. Helst inte olympiska medaljer. Till guldet i går fattades dryga halvmetern och även om hennes personliga rekord är bättre än bronsnoteringen 6.91 så handlar det om en grundnivå som inte finns – ännu.

I gårdagens final fick hon en straffspark.
Ett par konkurrenter kom aldrig till Peking. Portugisiskan Gomes misslyckades i kvalet och dessutom trillade gamla sjukampsmotståndaren Blonska dit för dopning.
Men det häxade i ansatsen. Trots fina 6.70 efter kvalomgångarna var det, enligt eftersnacket, inte riktigt perfekt då heller. Och i går blev det övertramp direkt, vilket sedan påverkade resten av kvällen.
Det är sånt man trodde skulle sitta säkrare med satsning på en eller ett par grenar i stället för sju...
Hem och träna längd igen, alltså.
Hennes mångårige tränare Agen Bergwall talade också om satsningen på nästa år, att det är då på VM vi ska få se vad (jag gissar med revanschen som drivkraft) som har hänt. Men vad ska han säga? Det handlar ju om överlevnad i branschen. I "Carros" fall om lust och motivation, pengar lär hon ha så det räcker för ett fortsatt gott liv.
Å andra sidan påpekade förbundskaptenen Thomas Engdahl att det tar sin tid att komma upp på förväntad nivå efter en specialisering. Även världsettan Gomes var ju sjukampare tidigare och behövde ett par, tre år innan det verkliga lyftet kom.
Så vi får väl hoppas...

Det var ett litet medaljhopp, men det sista. Nu kan vi nog säga tack och farväl till ett Peking-OS utan svenskt guld och med en medaljskörd som förmodligen stannar vid fyra silver och ett brons.
Jörgen Persson? Karl'n är fantastisk, men omgiven av tre kineser...nej, tyvärr.
Annons
Annons
Annons