Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Sladdbarn med vinnarskalle

+
Läs senare
/

Anna Holmlunds vinnarskalle är vida omtalad i idrottskretsar. Hon älskar att träna och tävla – och att nå framgångar.

Största framgången kom egentligen sent i höstas, då hon kunde stå på skidor igen, och när hon strax före jul tog en pallplats i sin första världscuptävling efter sin andra svåra knäskada på två år. Eller svåra och svåra. Första gången var det "bara" en allvarlig korsbandsskada. Andra gången beskrevs det som att "knäet hängde och dinglade", utan knäskålssena och nya korsbands- , ledbands- och meniskskador.

Det borde inte gå att komma tillbaka.

Nu är hon olympisk medaljör!

Men vad kommer då den där exceptionella segerviljan ifrån.

Ett sätt att hävds sig, gentemot föräldrar, syskon eller kompisarna i skolan.

Nej, den bilden stämmer säkert in på en och annan revanschsugen fighter och vinnare i näringslivet, politiken eller inom idrotten.

Men inte på Anna Holmlund.

Snarare kanske man kan ana att hon lockats, inspirerats och uppmuntrats av sin närmaste omgivning.

Och att det skulle bli skidor är inte så konstigt om man tittar på familjen Holmlunds meriter.

Lars, Stödebo med stort skidintresse, i unga år mest på längden, och Margaretha Holmlund, duktig handbollsspelare i Härnösand, fick efter att ha bildat familj i Sundsvall tre barn i ganska tät följd: Kalle (född 1976), Lisa (-78) och Pelle (-80).

Alla idrottade mycket. Och alla har tillhört svenska ungdomseliten i alpin skidåkning. Med fartgrenar som specialitet.

Se här bara:

Kalle Holmlund vann bland annat fyra JSM-medaljer, med guld i störlopp och super-G, och som ungdomsåkare vann han USM i störtlopp.

Lisa Holmlund tog hem super-G, störtlopp och ett lagguld i JSM.

Pelle Holmlund plockade också åt sig ett antal medaljer på USM och JSM, men fick aldrig något guld.

– Han hade lite otur med sjukdomar, när det liksom var "hans tur", minns pappa Lars.

Med fjällstuga i Duved var det naturligt att ägna tid åt utförsåkningen under loven. Den ordinarie träningen sköttes på hemmaplan, i Sundsvalls Slalomklubb.

– När Anna kom till världen (1987) var närmaste syskon sju år. Det blev ju ingen konkurrens dem emellan och man kan väl beskriva det som att hon inte hade några fiender. Ett riktigt kärleksbarn, berättar Lars Holmlund.

I stället ville minstingen förstås prova på. Först med familj och vänner. Sedan olika sporter i olika föreningar.

Anna var tidigt stark. En fysisk talang, som skaffade sig och byggde på en vinnarkänsla vad det än gällde.

När hon friidrottade vann hon ofta. När hon spelade basket och fotboll var hon själv en av dem som syntes mest, som stack ut ur mängden.

Och med skidor på fötterna vann hon nästan jämt.

I den ett år yngre kompisen Veronica Smedh, sedermera SM-medaljör och världscupåkare, fick hon en flitig träningskompis. I Lofsdalen, i Duved, utför Sidsjöbacken eller Södra Berget.

Det stod snart klart att om de andra "Holmlundarna" hade talang för att åka fort utför de svenska fjällbranterna, så var Anna något alldeles extra.

Hon vann Ingemartrofén i Tärnaby och Guldhjälmen och framför allt vann hon som 15-åring alla USM-tecknen ett och samma år. Guld i slalom, storslalom, super-G, störtlopp och kombination. Fem USM-guld, alltså. Ett och samma år.

Vägen mot det alpina juniorlandslaget låg utstakad.

"Problemet" var bara att fotbollen lockade ännu mer.

Det hade börjat gå riktigt bra och Anna blev uttagen på olika läger och efter att ha gjort en flicklandskamp var hon fast för världens största bollsport.

Basket? Nej, vi tänker fortfarande på fotbollen, som vann kampen mot inte bara den alpina skidåkningen utan också mot just basket, där Holmlund hade ett litet speciellt smeknamn: "Blocklund".

Det gick några år.

Och plötsligt, när Anna Holmlund, gått ut gymnasiet och började bli vuxen.

Då sinade krafterna och motivationen.

Fotbollen i SDFF var inte lika kul längre och det blev ett idrottsligt uppehåll, en tid för resor – bland annat till en av brorsorna och dykting i Australien – och annat.

Sedan testade hon på skicross.

Fick tillbaka suget att åka skidor igen. I en annan form. En tuffare, kanske litet våghalsigare.

Vinnarskallen fungerade igen. Fick näring av snabba framsteg

Efter en säsong var hon OS-aktuell vintern 2009–2010.

Och efter flera prispallsbesök i världscupen sågs hon plötsligt som ett medaljhopp i Kanada.

Det slutande med en sjätteplats. Sexa, poängplats och ett olympiskt diplom.

Tror ni hon, som samma säsong slutat trea totalt i världscupen med fyra vinster, var nöjd?

Nej, och efter totalseger i världscupen säsongen därefter fanns inget annat än OS-guld i Sotji i tankarna.

Sedan kom knäskadorna.

Den första som spolierade säsongen 2011–2012. Den andra, i januari 2013, gjorde att många trodde det var slut.

Även Anna själv började fundera. Fyra månader med kryckor som hjälpmedel satte sina spår på det mentala planet.

Men hon ville inte ge upp. Hon kämpade. Och vann.

Bara att hon kom till start i Sotji var en seger. Men det var inte nog med det för vinnarskallen Holmlund.

OS-bronsmedaljören.

Annons
Annons
Annons