Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

Svenska modellen kan räcka till pallen i hopp-EM

+
Läs senare

Det svenska hopplandslaget skaffade sig en världstränare, vårdade detaljerna och odlade lagkänslan.
Det gav resultat. Medaljerna ramlade in. Sverige blev världselit.
—  Förr ringde någon och sade "du är uttagen till laget" och så var det inte mer med det, säger Maria Gretzer på väg till EM i San Patrignano i Italien.

Då var ridsport en individuell sport. Ett lag var fyra individer - var och en red efter sitt huvud.
Nu är det annorlunda. Gretzer, som hunnit med nästan allt under sin karriär utom att ta medalj i lag för Sverige, kommer till San Patrignano som del av den svenska modellen.
Henk Nooren, svenskarnas holländske tränare , har gett henne och de andra i laget en sista finslipning. Han och Sylve Söderstrand, numera med som lagledare och inte som förbundskapten, skapat den trygghet för ryttarna som ett bra lagbygge kan ge.
 Det är flera länder som sneglat mot Sverige för att se hur vi har gjort, säger Gretzer.
Hon var en av de ryttare som drev på för att Sverige skulle satsa på det sätt som man nu gjort.
 Förr hade varje ryttare ofta sitt eget upplägg, säger hon. Det var sällan gemensam träning. Var det laghoppning ringde man upp och sa "Nu ses vi på tävlingen". Och så var det inte mer.

Fel tradition
I dag är det läger och lagbygge först. Ryttarna jobbar tillsammans, stöttar varandra.
Förr kunde man möjligen ge varandra lite stöd i sista stund, när man gick banan.
 Annars var man mera rädd för att lägga sig i, minns Gretzer. Det fanns ingen vana vid samarbete och kom man med käcka tips i sista minuten kunde uppfattas som mer negativt än positivt.
Att det blev så berodde inte på att svenskarna var griniga och hade stora ryttar-egon.
 Nej,nej, säger Gretzer. Vi var kompisar.
Orsaken hittade man snarare i traditionen. Den var individuell. Inte laginriktad.

Flera medaljer
Svenskarna började jobba med gruppen, klassiskt ledarjobb. Sylve Söderstrand hjälpte ryttarna upptäcka saker hos sig själva som de kanske inte visste om tidigare. Henk Nooren hade samma roll när det gällde svenskarna och deras hästar.
Det blev medaljer i EM 2001, VM 2002 och OS 2004.
 Sveriges Olympiska kommitté, SOK, har också betytt mycket, säger Gretzer. När de begrep att ridsporten faktiskt var en medaljkandidat så fick vi mycket hjälp.
Det kom pengar och det kom experthjälp, till exempel en idrottspsykolog. Sverige hade individuella ryttare i internationell toppklass. Nu fick man också ett lag i eliten.
Fast då räckte inte hästmaterialet för Maria Gretzer. Det först nu hon är med igen, på Spender S, en häst hon hoppas mycket på.
 Han är en mästerskapshäst, säger Gretzer. Han har den där extra förmågan som behövs.
EM i San Patrignano blir hans första mästerskap och ett tufft jobb väntar.
Är han och Maria med till sista finalrundan har de gjort mellan 56 och 66 språng på svår bana under tre tävlingsdagar. det är i det läget Spender S behöver sin "extra förmåga".
Annons
Annons
Annons