Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vinst i första matchen har visat sig vara värdefullt

Kimmo Kapanen, Kalle Koskinen, Valeri Krykov och Robert Carlsson. Henrik Zetterberg med sitt viktiga 0—1-mål får ursäkta, men i går kväll var det de gamla beprövade slutspelskorten som litet överraskande visade vägen för Timrå IK.

Annons
Eller överraskande och överraskande... Egentligen borde man ju vetat bättre, att det fanns en växel till.
Som nu togs fram när det behövdes som bäst.
Och med 31 i Timråfavör har de röd-vita skaffat sig slagläge direkt i den här kvartsfinalserien. Precis som fallet var mot Luleå vårvintern 2003 och mot Linköping i fjol.
Vinst i första matchen borta har visat sig oerhört värdefullt genom åren, och nu får Timrå finna sig i ett förstärkt favoritskap matchserien ut oavsett om man vill det eller inte.
Ett stort plus i sammanhanget är också det faktum att Timrå IK tillhör elitishockeyns allra bästa bortalag.
Låt mig påminna om att 43 av totalt 93 poäng togs på bortaplan i grundserien och i Globen verkar faktiskt inte bara ex-djurgårdare som \"Lill-Kenta\" Johansson och Jonathan Hedström trivas särskilt bra.
Att Henke Zetterberg har en alldeles speciell känsla i kroppen och dessutom får ut detta i en handlingskraft utöver det vanliga när han glider in i just Globen vet vi ju också om inte annat efter att ha sett några fantastiska insatser här med Tre Kronor.
Ändå finns det betydligt mer att ta ut av detta Timrålag, i alla fall med gårdagkvällens insats i färskt minne. Passningsspelet var egentligen inte bra på hela matchen, det var hafsigt, slarvigt och otimat.
Och även en och annan av utvisningarna var frukten av överilade handlingar. Taskig timing, helt enkelt.
Apropå timing.
Domarinsatsen av Thomas Andersson från Gävle hade också en del i övrigt att önska, om ni förstår vad jag menar.
Ishockey är ingen lätt bedömningssport. Men matchstraffen i samband med storbråket 14.53 in i första perioden harmonerade tyvärr med många av spelarinsatserna, för så långt hade varken Djurgården eller Timrå visat upp någon som helst skärpa i aktionerna.
Därefter vässades sinnena. Men att Kalle Koskinen såg över huvud taget var nog både tur och Guds försyn.
I pressrummet flockades vi över en bärbar dator, där en av fotograferna på plats visade upp en bildsekvens av det otäckare slaget med två djurgårdshänder och fingrar som trycker bakifrån över Koskinens ögon. En bedrövlig syn...
Zäta hade i det läget redan givit Timrå ledningen genom en suverän enmansshow och så långt var jag inte orolig, även om spelet alltså inte riktigt ville lossna. Jag tycker förresten inte det håller riktigt att enbart skylla på att det är extra tätt, tufft och kanske nervigt i en slutspelspremiär.
Kanske hade det sett annorlunda ut om timråiterna fått ordning på spelet i power play. Det var nämligen en viktig detalj som inte alls fungerade.
Tur då, att det var desto bättre åt andra hållet i de numerära underlägena.
I andra och början av tredje blev det dock jobbigare innan doldisarna om man nu får kalla två landslagsmeriterade herrar för det Magnus Nilsson och Christian Söderström med drygt sex minuter kvar kontrade in 12. Och mer än en gång tilläts alltså inte Djurgården kvittera.
Typiskt, förresten med en slutpunkt (Fredrik Modin) i tom kasse...
Annons
Annons