Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies och personuppgifter
Annons

VM en höjdare trots att det bara blev en medalj

+
Läs senare

En medalj. Visserligen ett guld kryddat med europarekord, men ändå: en enda medalj.

Det låter och känns måhända lite för oss svenskar som under 2000-talet vant oss vid att inte bara Carolina Klüft levererar i form av mästerskapsmedaljer.
Vi har nästan tagit för givet att också åtminstone någon ur trion Christian Olsson, Kajsa Bergqvist och Stefan Holm får till det under utomhussäsongens EM, OS eller VM.
Så blev det inte nu.
Olsson blev, som bekant, skadad på nytt strax innan tävlingarna drog igång förra helgen. Kajsa floppade rejält i går, medan Holms fjärde plats var mer ett slags tillfälligheternas spel, som inom fotbollen skulle kunna beskrivas som ribba och ut...

Så vad ska vi då tycka om årets friidrotts-VM totalt och med blå-gult filter över synfältet?
Själv tvekar jag inte en sekund.
I mina ögon var Osaka-VM en...höjdare!
Tack vare \"Carro\", förstås, som faktiskt slog det enda större rekordet i den japanska värmen. Inte ett enda världsrekord och bara ett enda europarekord, alltså. Ganska skönt, det också, att de gamla dopningsbehängda 1980-talsrekorden inte slås hur lätt som helst.
Men till de övervägande positiva bilderna hör framför allt det stora svenska genombrottet i olika löpgrenar. För stort var det när Mustafa Mohamed fightade till sig en fjärde plats bakom en trio kenyaner på kraftprovet 3000 meter hinder. Ännu större var det att se Susanna Kallur i tuff medaljstrid över mållinjen på 100 meter häck, där en hundradel skiljde henne från ett brons och där det i efterhand syntes att segrande amerikanskan Perry varit över med både en arm och ett ben på \"Sannas\" bana.
Och Johan Wissman. Oj, oj, oj. Den sjunde platsen på 400 meter var den ultimata pricken över i:et när det gäller det där genombrottet jag talade om.
Att Wissman innan finalen hann med att slå svenskt rekord två gånger om, att Robert Kronberg än en gång tog sig vidare till semfinal på herrarnas korta häck, och att Erica Mårtensson också litet grand i skymundan sprang VM-semfinal på 400 häck kompletterar bara bilden av en löparnation på väg att växa till sig på ett sätt vi inte trodde var möjligt för bara några år sedan.

Magnus Arvidssons finalframträdande i spjut gav otrevliga flash-backs till Patrik Bodéns tid, då Sverige kunde vinna Finnkampen i spjut och då just Bodén ofta tränings- och kvalkastade på ett sätt som gav medaljförhoppningar. Förhoppningar som sedan kom rejält på skam i finalerna.
Vi får dock lugna oss en aning när det gäller att hissa eller dissa Arvidssons möjligheter i framtiden. Det här var hans första stora final och eftersom en gång är ingen gång, så...

...men Tero Pitkämäki! Hyyyvä!
Jag var på plats i Helsingfors för två år sedan, då Pikämäki inte riktigt orkade bära upp den guldtörstande spjutnationen på sin kraftiga och explosiva armar.
Vrålet. Vrålet när han hivade iväg spjutet glömmer jag nog aldrig. Inte det besvikna sorlet när det tog mark heller.
Men i går höll det hela vägen. Och visst var det skönt att se norske mästaren Thorkildsens ärliga gratulationer. Rena propagandafilmen för föreningen Norden.
Annons
Annons
Annons