De är sju kvinnor och snart skall de dö. De kommer att med bakbundna händer placeras i
en grop som fylls igen till brösthöjd. Sedan kan publiken/mobben verkställa dödsstraffet
genom att med lagom stora stenar riktade mot kvinnans huvud åsamka henne en
plågsam död. Allt enligt rådande Sharialag i mullornas Iran, idag år 2006. Det finns en gemensam nämnare för samtliga domar: kvinnornas brott har alla
med sexualitet att göra.
De är alla dömda för äktenskapsbrott, vilket enligt den uråldriga
Sharialagen stadgar dödsstraff.
De sju kvinnorna heter Khayrieh, Shamameh Ghorbani, Kobra Najjar, Soghra
Molaà, Parisa, Iran och Fatemeh. Två av dem har tvingats till prostitution
av sina män och flera har också utsatts för olika grader av svår misshandel. Enligt domarna skall kvinnorna först avtjäna fängelsestraff för att därefter
avrättas genom stening.
De uråldriga Sharialagar med kroppsbestraffning som amputering, spöstraff
och stening har tillämpats Iran sedan 25 år tillbaka då den islamska
revolutionen tog vid sedan Shahen störtats och tvingats i landsflykt. Frågan
är om det iranska folket kunde ana vad som väntade när ayatollan Khomeini
återvände och därmed införde prästerskapets välde som bokstavligt och
bildligt svept in nationen – och särskilt kvinnorna – i ett svart sorgedok. Att vara kvinna i en sådan verklighet är livsfarligt. Mullorna och därmed
männen är norm. Att denna norm efterlevs ser till stor del den paramilitära
styrkan Basij till. Bevakarna finns i varje stadsdel, varje by, har ögon och
öron och angiverisystemet är utbrett. Allt i syfte att hålla den islamska
revolutionen levande.
Efter internationella påtryckningar införde Iran i slutet av 2002
moratorium, ett tillfälligt stopp för dödsstraff genom stening. Om nu någon
möjligen anser att det skulle ge nationen ett skimmer av humanitet. Trots detta finns rapporter om att dödsdomar genom stening har verkställts i
år.
Dessa domar som ofta är diskutabla ut rättssäkerhetssynpunkt är grymma,
omänskliga och förnedrande och strider mot humanitetens krav och mänskliga
rättigheter.
Det är barbari.
I de länder, främst i Mellanöstern, där Sharialagar tillämpas och där
hedersrelaterade brott är vardag är det ett ok att födas till kvinna.
Kvinnors och flickors heder är männens. Utsätts kvinnor, systrar, döttrar
för sexuella övergrepp – vilket också sker inom familjen – är det kvinnan
som straffas. Männen är offer och har rätt att kräva sin hämnd, som
riktas mot kvinnan.
Under Kuwaitkriget brukade de irakiska soldaterna i ockupationsmakten
krigarens sedvanliga stridsmetod att förnedra och våldta. Döttrar i
Kuwaitiska familjer skymfades, en del av dem blev gravida – och försköts av
sina familjer. Med ett annat synsätt kunde de kanske ha blivit hedrade för
sitt lidande som nationens döttrar, som martyrer.
Just den frågan diskuterades vid ett seminarium där jag medverkade för ett
antal år sedan. Hur kan man förskjuta sin utsatta dotter? Kan ett
samhällssystem utdöma dödsstraff för ett brottsoffer?
Två personer, båda män med bakgrund i Mellanöstern, bland
seminariedeltagarna berättade hur de själva bevittnat avrättningar genom
stening.
En av männen hade lämnat Iran under Shahväldet och under många år levt ett
etablerat liv som medarbetare i en svensk storkoncern. Under 1980-talet,
efter Shahens fall återvände han till hemlandet men tvingades konstatera att
den nya regimen inte gav mera frihet än den störtade. Religiöst förtryck,
sharialagar och brott mot mänskliga rättigheter blev outhärdligt och han
återvände till Sverige.
Han berättade hur han under tiden i Iran vid ett tillfälle passerade en
begravningsplats och hörde skrik från en upphetsad folkmassa. Det visade sig
vara en pågående avrättning. En kvinna stenades. Vid platsen fanns hennes
familj, vars män med hennes död skulle återupprättas. För hederns skull. Kvinnan var ett våldtäktsoffer, en skam för sin familj. I Iran är flickor straffmyndiga vid nio års ålder. Det innebär att barn döms
till döden. I augusti 2004 avrättades 16-åriga Atefeh Rajabi i staden Negah.
Hon var psykiskt sjuk och anklagade för att haft utomäktenskapligt sex.
Atefeh undslapp stening. Hon hängdes.
Att Iran nu åter verkställer dödsstraff genom stening bör frammana protester
från västvärlden. Alla kan vara med och protestera mot det inhumana system
och godtyckliga domar som den iranska regimen utfärdar. Denna tidning kan
protestera genom namninsamlingar. Iran har representation i Sverige och att
lämna protester till landets ambassad är en möjlighet att visa avsky och
ta avstånd från dödsdomarna. Också Amnesty International utlyser en
blixtaktion för att stoppa avrättningarna.
Det är bråttom.