Stöde har sin kammarmusikvecka. Fränstas kulturella stolthet, konstutbildningen vid Ålsta folkhögskola, lades däremot ner för några år sedan.

Men nu har konstens Fränsta i stället något som få andra småsamhällen kan skryta med: en egen konsthall/konstmuseum. Västra Medelpad stärker sina kulturpositioner.

Så trångt som i går har det aldrig varit i Majgård, den gamla rektorsbostaden vid Ålsta, då en bra bit över hundra människor kommit för att övervara invigningen. De fick höra Daniel Unnis från Sundsvalls museum berätta om Arne Jones, modernismens frontfigur inom svensk skulptur; de fick se de nyöppnade utställningarna med såväl Jones föremål som fem levande konstnärers verk: Curt Agge, Eva Sollander, Mari Zidén, Per Helander och Åsa Hellhoff.

Tanken är att även nu verksamma konstnärer med anknytning till Ljungandalen ska ha en hemhörighet här.

– De levande konstnärerna drar också folk till Arne Jones-utställningarna. Vi har många i kommunen som är konstnärer till hundra procent men som inte kan leva av på heltid. Om vi kan höja konstens andel i deras liv har vi kommit en bit på vägen, säger Sten-Ove Danielsson.

För snart tio år sedan såg det ut som om Arne Jones kvarlåtenskap skulle försvinna ur världen. Dottern Ditte hade inte längre plats för alla modeller, skisser, förarbeten, skulpturer och dokumentation. Ingen annan ville ta hand om det.

Då kunde Ålsta folkhögskola, där Fränstasonen Jones börjat sin bana, öppna sina magasin. Men var verken skulle visas upp förblev länge en olöst fråga. Tills det Arne Jones-sällskap som bildades 2005 fick ögonen på Majgård, den gamla rektorsbostaden. För ett par år sedan såg det ut som om ägaren landstingen skulle sälja eller hyra ut huset. Men så blev det inte. Nu håller det konsthallen med lokal, Ånge kommun står för driften och det ideella sällskapet svarar för innehållet.

– Det finns inte så många i Sverige och de som finns ligger i regel i städer. Dessutom är Arne Jones så speciell, hans levnadshistoria är så speciell att det vore skam att inte ta tag i det, säger en stolt Lennart Carlsson.

I centralrummet visas nu skulpturer, väggkonst och modeller till stora offentliga skulpturer av Jones; i angränsande rum ställer de andra ut.

Curt Agge visar landskap, fulla av väderstämningar, fridfulla trots sin känsla av ständig rörelse, vart och ett med en genomgående nyans av ljus och färg: gyllene, mjukt rosa, gulgrönt, blålila. I "Tynderökust" och "Strand vid Norrlandskust" antar havet olika ansikten; ett blålila, det andra grönt.

Per Helanders stora fotografier bygger på indisk chakrafilosofi men främst ser man humorn: "The dirty lobster", snuskhummern, som ligger utbredd över ett kvinnligt underliv rymmer både ordvits och en formlikhet med äggstockar. Åsa Hellhoffs skulpturhuvuden, som sticker upp ur en platta, skulle med sina olika uttryck kunna vara onda och goda makter som emanerar från jorden. Hennes ansikten går igen i krukor och i narrhuvudet i glasplattorna i fönstren.

Eva Sollanders grafik rymmer såväl lågmäld gråskala, som i de detaljerade små kvinnomotiven, som ett närmande till Jones egna högresta former i "Pontoner". I skulpturer och i mustiga glasfat utnyttjar Mari Zidén skickligt glasets enastående förmåga att ge lyster åt färger.

utställningarna kommer att skiftas ungefär var tredje månad; konsthallen iu första hand hållas öppen under helgerna. Och kanske är den glädjande utvecklingen inte slut där.

– Det konstverk som attraherar mig mest av Arne Jones verk är en skulptur som aldrig blev uppförd, "Elementen". Nästa mål borde vara att få förverkliga den, säger Sten-Ove Danielsson.

Anna-Maria Wiklund
anna-maria.wiklund@dagbladet.se