Fackföreningar, nu senast också Journalistförbundet, kampanjar mot otrygga arbetsförhållanden och mot att ungdomar får allt svårare att få ett fast arbete eller arbete överhuvudtaget. Hur ser det ut på arbetsmarknaden idag? Finns det överhuvudtaget arbetare kvar? Statsministern och många andra beslutsfattare tycks okunniga inom området. Kanske dags att läsa en roman om hur det ser ut därute?

Den spanske författaren Isaac Rosa kan med sin roman Den osynliga handen ge en hel del information i ämnet. En märklig men viktig och välskriven bok. Han låter en samling arbetare samlas i en lokal för att visa upp sig och sitt arbete inför publik. Någon har anställt dem för detta uppdrag. En murare, en fabriksarbetare, en städare, en slaktare, en telefonförsäljare, en bilmontör, en textilarbetare, en kontorist och till sist kommer även en dataprogrammerare in i berättelsen.

De har alla var för sig blivit intervjuade och utvalda för verksamheten. Att arbeta inför publik. De visar upp sig och hur de sköter sina arbetsuppgifter. För läsaren erbjuder de också sin historia. Var de tidigare låtit sin arbetskraft verka i någon annans hand. Hur de alla haft sina förhoppningar om ett gott arbete, ett gott liv. Hur de blivit lurade. Hur de låtit sig luras.

Inledningsvis känner de att de äntligen kommit till en bra arbetsplats. De har ett förbestämt tempo, hur mycket de ska hinna med. Muraren ska blanda sitt murbruk och bygga sin vägg av tegelstenar, för att sedan med släggan som verktyg slå ner den igen. Och samma sak igen. Gång på gång. Bilmontören får en bil som han ska först montera ner i småbitar och sedan sätta ihop igen. De slaktade djuren slängs bort, men arbetarna utför sitt arbete med precision och stolthet.

Författaren har gjort ett bra arbete. Jag ser arbetarna och arbetsprocesserna framför mig. Jag inte bara kan se slaktaren med den upphängda djurkroppen framför sig, jag kan till och med höra ljuden. Bonk-bonk från knivhuggen, tak-tak-tak från datorns tangenter, rish-rash från murarens slev när han stryker bort cement, plong från motorhuven när den släpps ner på marken. Jag ser, hör och känner med dem. Särskilt när jag fått deras historier blir de levande.

Vi får höra arbetarnas berättelser. Hur de blivit utnyttjade av företagare som lurat dem på pengar. Hur de slitit och släpat för arbetsledare och chefer som fått dem att arbeta vidare med tjusiga löften om bättre tider längre fram. En papperslös kördes bara iväg från sitt arbete, med hot om polis och utvisning, när han begärde sin lön.

Men varför är de där? Inför åskådare och medier. Är det teater? Arbetare på en cirkus, som vore de djur eller en varieté med märkliga människor? Något historiskt museum? Modern konst? De vet inte, och de vet inte heller av vem de anställts.

I författarens ögon är frågan varför de är där ointressant. Han vill visa hur det ser ut på arbetsplatser idag och hur den anställde behandlas, eller misshandlas av ägaren som ser arbetaren som en kostnad. Om otrygga anställningar. Om ett samhälle som låter detta sättas i system.

Idyllen på arbetsplatsen bryts när tempot ökas mer och mer. Gemenskapen ersätts av en rangordning på arbetsplatsen. Kollektivet vacklar.

Isaac Rosa visar med sin roman om arbeten upp ett samhälle och en arbetarrörelse som inte lyckats stå emot de nyliberala idéerna, de ökade klyftorna och den ökande arbetslösheten. Som vore det en cirkus, eller en performance kanske. En arbetsplats och ett samhälle i händerna på någon osynlig som håller i trådarna.

Åke Johansson