Efter att ha klarat mig i omkring fem år blev jag i veckan med influensa igen. Den bröt ut under tågresan hem från Göteborgs filmfestival. Under den sista etappen mellan Stockholm och Sundsvall kändes det som att kroppstemperaturen steg med en grad per län som tåget passerade. Väl hemma väntade sjuksängen och där är jag kvar.

Under festivalens tio dagar föll folk som furor omkring mig. Vänner jag bodde hos däckade i influensa. Deras barn också. På festivalkontoret satt någon inlindad i en filt och snorade, någon annan gick hem, ytterligare någon hade precis blivit frisk. Under vissa filmvisningar framstod biografen mer som en arena för hostningar än något annat. Men så, när kraxandet tystnade, hörde jag något annat. Filmernas ljuddesign.

Av de 15-20 filmer jag hann se på festivalen höll många häpnadsväckande hög kvalitet på ljuddesignen. Nu menar jag inte höga, häftiga effektljud utan ljud som ibland omärkbart och ibland tydligt förstärker filmernas berättande.

Ett av de bästa exemplen är svenska Yarden, regisserad av Måns Månsson (efter Kristian Lundbergs roman), vars ljud så fint håller ihop filmen att klippningen nästan blir osynlig. De slående, ibland storslagna bilderna och Anders Mosslings lågmälda spel i huvudrollen får hela tiden utmärkt stöd av ljudspåret. Det är på en nivå och med en känsla för detaljer som är sällsynt inom svensk film.

Den finska dokumentären Return of the atom använder ljud på ett mer uppenbart sätt, men så bra och så pass ovanligt för en dokumentär att den också stod ut. Vissa scener kändes (lät) lika radioaktiva som den kärnkraftsindustri filmen beskriver.

Och så har vi det där med tystnad, som lite för ofta glöms bort. Sara Broos hanterar den fint i Speglingar, där hon porträtterar sin mamma, konstnären Karin Broos.

Nu, veckan efter filmfestivalen och med ett febrigt sus i öronen, längtar jag mer än någonsin efter tystnaden.

Till sist några andra filmer att hålla utkik efter: brasilianska Den andra mamman, i regi av Anna Muylaert, samt danska Oscarsbidraget A War, regisserad av Tobias Lindholm. Och, för tusan, den svenska kortfilmen Jag var en vinnare, av Jonas Odell, en animerad dokumentär om spelberoende.