Metoo satte inte bara fokus på att de flesta kvinnor utsatts för sexuella övergrepp eller trakasserier av något slag, utan också på att så få män hade förstått vidden av det. Många män sade sig faktiskt bli chockade när kvinnors erfarenheter till slut nådde in till dem. Men varför hade de inte hört något tidigare?

Det går att säga att #metoo bröt en tystnadskultur, men handlar det bara om att inget sagts? Kanske var det mängden röster som till slut lyckades slå en liten skärva ur en annan kultur, en som handlar om mäns bristande intresse och inlevelseförmåga när det gäller sånt som angår kvinnor.

Det här förströdda ointresset leder till en grabbighet som är betydligt mindre påtaglig än den skrålande varianten som nyper fruntimmer i rumpan. Senaste avsnittet av SVT:s På spåret med Kristian Luuk och Fredrik Lindström är ett utmärkt exempel på denna mer subtila gubb-grabbighet.

Här lyckas programledarna inte dölja sin iver att male-bonda och spegla sig i gästerna Sigge Eklund och Peter Magnusson. Att det får till följd att de helt zoomar ut från Martina Haag och Malou von Sivers är förmodligen en helt omedveten och tanklös bieffekt, och inget personligt. De är ju bara så upptagna med att följa sina med-grabbars minsta ord och rörelse: Oj, oj, oj så roligt det är att se Peter Magnussons kroppsspråk när han får idéer! Kanske går det att hjälpa fram något personligt genom att påpeka att Sigge Eklunds bror bor i New York? Så där som när Peter Magnusson namedroppar andra män som han delat vilda och tokroliga nätter med. Som den sköna snubbe han är kan han både uppskatta lite fotbollsskrål och att sänka några Singha i solen, och det går nästan att se hur Kristian och Fredrik hoppas på att få vara med nästa gång.

Men medan grabbarnas mysiga personligheter bollas fram i På spåret, så får vi ringa inblick i vilka coola brudar Martina Haag hängt med över ett glas Chardonnay, eller var hennes syrra håller hus nuförtiden, eller om Malou von Sivers har några sköna backstage-historier med diverse kända donnor – för att bara ta några tänkbara exempel.

Nej, rollerna som återstår för oss kvinnor när vi råkar befinnas oss i ett rum med män som beundrar varandra är välbekanta. Valet står mellan att vara 1) Bollplank till grabbarnas tokroligheter 2) Beundrande (eller åtminstone artigt intresserad) åhörare 3) Jobbig typ som försöker höras ändå (men alla dina skämt faller platt, och du får inga följdfrågor) 4) Sur tråkmåns.

Surast blir jag i tv-soffan, droppen är när Ola Magnell presenteras som ”legendar”. Ordet är ett rött skynke för mig, och kommer så förbli fram till den dag då män strör epitetet lika frikostigt över kvinnor som över deras fellow men.

Det här är inte första gången jag noterar Kristian Luuks och Fredrik Lindströms oförmåga att spela fram fram sina kvinnliga gäster. Rent resursslöseri var det när Anna Charlotta Gunnarsson och Ylva Hällén tävlade. Kulturkrocken var monumental, med otaliga obekväma ögonblick. Programledarna kunde verkligen inte förstås sig på dem, särskilt inte Anna Charlotta, och inget av allt det smarta och intressanta hon har att bjuda på kom till sin rätt.

I den här säsongen, när kunniga Isobel Hadley-Kamptz kunde rätta Fredrik Lindströms uttal, låtsades han som ingenting och gick raskt vidare. Från en nördig gubb-grabb hade kommentaren förmodligen inte alls varit lika hotfull. Då hade det kanske rentav gått att bjussa på några beundrande utrop och lite munhuggande – och varför inte, ett utnämnande av gästen till uttals-legendar?

Så en kommentar till dig som läser det här, och inte fattar någonting av vad jag påstår mig ha sett i tv-rutan – se det inte som att jag är en sur typ som har fel, utan som att du fått chansen att glänta på vad som kanske är din döda vinkel. Uttrycket om döda vinkeln är lånat från en manlig lyssnare av podden Skäringer & Mannheimer.

Så vem ska ta itu med Kristian Luuks och Fredrik Lindströms döda vinkel? Jag tror tyvärr att det är kört. Tills programledarna är utbytta kommer På spåret att fortsätta att producera skolboksexempel på den subtila gubb-grabbigheten.