För drygt ett år sedan kom slutbetänkandet i den ambitiösa landsbygdsutredningen, med 75 förslag "För en sammanhållen politik för Sveriges landsbygder". En utredning som alla riksdagspartier stod bakom.

Därför är det sorgligt att läsa den proposition som regeringen lade fram förra veckan. Den är urvattnad, luddig och bygger mer på långsiktiga mål än på konkreta förslag, varför Allianspartierna hoppade av och alltså inte ställer sig bakom den.

Det behöver inte vara fel att sätta upp mål, eller för den delen att tillföra pengar så att näringslivet kan utvecklas i hela Sverige. Men om man inte samtidigt konkretiserar hur dessa mål ska uppnås är risken stor att det hela utmynnar i ett fiasko.

Remissinstanserna har också haft invändningar mot bristen på konkreta förslag, och exempelvis Almi framhåller att bolaget redan i dag har det uppdrag kommittén föreslår.

Möjligheten att söka pengar för att hålla en lanthandel vid liv ska i och för sig inte underskattas. Möjligheten att köpa en liter mjölk eller ett paket blöjor utan att behöva ta bilen flera mil till ett större samhälle kan vara mycket värt för den som bor i glesbygd. För att inte tala om tillgången till en bensinmack. Men den växande klyftan mellan stad och land handlar om andra saker. Så som valuta för skattepengarna. Glesbygdskommuner har ofta höga skattesatser, samtidigt som offentlig service monteras ner mer eller mindre obemärkt.

Långa avstånd och därmed långa väntetider på polis eller ambulans skapar en känsla av otrygghet och övergivenhet. Men utredningens förslag om en övre tidsgräns för polisutryckningar finns inte med i propositionen.

Dessutom vill Trafikverket avsäga sig ansvaret för mängder av vägsträckor i glesbygd, något som måste sägas gå stick i stäv med regeringens uttalade vilja att satsa på att hela Sverige ska leva.

Det handlar inte alltid om brist på pengar eller bristande befolkningsunderlag. Allt oftare är det snarare svårigheten att rekrytera kompetens, så som läkare eller sjuksköterskor till vårdcentraler i Norrlands inland.

Istället för att ösa pengar till olika myndigheter och organisationer med luddiga mål för hur de ska användas borde propositionen ha innehållit exempelvis avskrivning av studielån för högutbildade som väljer att bosätta sig och arbeta på landsbygden några år. Det är konkret, även om få personer nappade skulle de kunna göra stor skillnad för en liten kostnad.

Att förstärka polisstationerna i Norrlands inland och garantera ambulanstransport inom en viss tid även i inlandet torde också tilltala gemene man mer än miljonregn över Vinnova och Tillväxtverket.

Men nu får vi en hög luddiga målsättningar som den genomsnittlige glesbygdsbon knappast kommer att märka av om propositionen klubbas av riksdagen.