Man kan inte spara sig ur en lågkonjunktur. Det är ett återkommande mantra från politiker som inte har någon lust att möta sina väljare med kärva budskap om nedskärningar och skattehöjningar.

Den sittande populistregeringen i Italien – ett samarbete den vildvuxna Femstjärnerörelsen och högerextrema Lega – ligger i konflikt med EU-kommissionen.

EU:s regler slår fast att medlemsländerna inte får ha budgetunderskott som överstiger 3 procent eller en statsskuld över 60 procent av BNP. Just statsskulden ses det dock ofta mellan fingrarna med då både Tyskland och Frankrike överskrider EU:s regler.

Populisterna vill fortsätta att lägga grovt underfinansierade budgetar för att stimulera den italienska ekonomin. Att föra en långsiktig och ansvarsfull ekonomisk politik går liksom stick i stäv med hela den populistiska grundidén.

Det är enklare att lova allt till alla, än att ordinera en besk men nödvändig medicin. Följaktligen har den italienska regeringen meddelat att man struntar i EU:s påbud. Den 21 november ska EU-kommissionen meddela hur den kommer att gå vidare med åtgärder mot Italien.

Den italienska statsskulden är redan i dag är skyhög. – drygt 130 procent av BNP (som en jämförelse har Sverige drygt 40 procent, Tyskland drygt 65 procent och Frankrike drygt 96 procent).

Men sedan när bryr sig en populist om den ekonomiska verkligheten? Här gäller ju att sätta fingret i luften och känna vad väljarna vill ha snarare än att fundera över vad landet behöver. Och många väljare kommer alltid att föredra sänkt pensionsålder och höjda bidrag före det omvända…

Att vara högerpopulist i värdefrågor och vänsterpopulist i ekonomiska frågor tycks på många håll vara ett framgångsrecept.

Om vi tittar på de länder som drabbades hårdast av finanskrisen 2007-2008 så har de hanterat situationen på helt olika sätt.

De baltiska länderna – främst Lettland – ryckte av plåstret direkt. Det blev några tuffa år men det fungerade och dessa ekonomier har i dag inga större problem.

Grekland, det land som var värst ute (med en statsskuld på över 180 procent av BNP), tvingades att göra stora nedskärningar för att få ta del av EU:s stödpaket.

Men den grekiska ekonomin är tämligen liten och eurozonen kunde trots allt hantera krisen. Värre är det med Italien. Efter Tyskland och Frankrike så är det eurozonens tredje största ekonomi.

En långgående finansiell kris i Italien skulle få mycket större följdverkningar för hela världsekonomin och för eurosamarbetet än Greklandskrisen. Italien är helt enkelt ”too big to fail”, för att låna titeln på en uppmärksammad bok om den senaste finanskrisen (fast då handlade det om systemviktiga banker som till varje pris måste räddas).

Finansmarknaderna har redan straffat Italien genom att höja landets kostnader för att låna pengar. Frågan är vilka vapen som står till EU:s förfogande och hur hårt man vågar ta i.