Det här håller inte Försäkringskassan med om. Myndigheten har gjort bedömningen att smink inte ska räknas som ett grundläggande behov för hygien och därför har den dragit in på timmarna med personlig assistans. Minskningen i timmar har i sin tur gjort att Wernersdotter, som lever med en cp-skada, förlorat sin statliga assistans. Den kommunala assistansen täcker bara en tredjedel av den hjälp hon fått tidigare.

Försäkringskassans snäva bedömning av vad som ska räknas som grundläggande behov kommer förstås inte som någon nyhet. Besparingskraven och de nya direktiven från regeringen, 2015, ledde till att varken sondmatning eller andning längre skulle ses som grundläggande behov. Om inte livsuppehållande insatser gav rätt till assistanshjälp, varför skulle hjälp att sminka sig göra det?

Det kan förstås låta trivialt, att försvara människors rätt att sminka sig. Men frågan är mycket större än så. Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) brukar kallas för en frihetsreform. Den är tänkt att "främja jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet" för människor som tidigare hamnat utanför. Och: "Målet skall vara att den enskilde får möjlighet att leva som andra."

Men att leva som andra kräver mer än att kunna andas, äta sig mätt och duscha. Och för att vara fullt delaktig i samhället räcker det inte med att kunna transportera sig mellan olika platser. Om målet med LSS är att alla människor ska ha samma fri- och rättigheter måste alla också tillåtas fatta beslut över sitt liv, sin tid och inte minst – sin kropp. Då måste det också räknas in i de grundläggande behoven som ger rätt till assistans. Annars borde vi börja tala om LSS som en överlevnadsreform, som inte har något med människors individuella frihet att göra.

Dessutom är det värt att notera Försäkringskassans inkonsekventa hållning. Mäns rakning anses nämligen fortfarande vara ett grundläggande behov för hygien, som ger rätt till assistans. På vilket sätt skiljer sig ett nyrakat ansikte från ett sminkat? Båda är en fråga om utseende.

Någonstans måste förstås gränsen dras för hur mycket hjälp man kan kräva av samhället. Men i Amanda Wernersdotters fall handlar det om 20 minuter om dagen som går till sminkning. Hur många kvinnor, eller män för den delen, lägger inte den tiden på sitt utseende varje morgon?

Beslutet att dra ner på Wernersdotters assistans har överklagats av det allmänna ombudet för socialförsäkringen. Nu kommer frågan att avgöras i Högsta förvaltningsdomstolen. Förhoppningsvis ser domstolen frågan för var den är: Inte som rätten att sminka sig, utan som rätten att bestämma över sitt utseende.