Jag måste erkänna att det är svårt att förstå hur det gick till. Filmerna från 1969 visar en rymdfarkost som mest påminner om en folieklädd kakburk på utfällbara ben, och astronauter i illasittande dräkter som skulle kunna tas för hemmasydda inför en maskerad. Det här skickade de alltså ut i rymden, är det lätt att tänka, med hjälp av "datorer" som knappt når upp till prestandan av en medioker mobiltelefon i dag.

Och vad som är ännu svårare att greppa: Astronauterna överlevde inte bara resan till månen – de tog sig helskinnade hem igen! Hur var det ens möjligt?

Det är frågan som en högljudd skara har ställt alltsedan de första – nu ikoniska – fotografierna av Neil Armstrong med den amerikanska flaggan spreds över världen. De som ansluter sig till "kritikerna" hävdar att de sex amerikanska månlandningsexpeditionerna, mellan 1969 och 1972, i själva verket fabricerades av NASA för att USA skulle vinna spelet om rymden mot Ryssland. Bilderna från månen är i själva verket tagna i en studio. Allt är en komplott och vi är alla bedragna.

När man ser bilderna av astronauterna uppradade framför sin plåtburksfarkost är det som sagt lätt att tilltalas av tanken. Eller som när de ledande "kritikerna", i Svt-dokumentären "Moon landing: the greatest hoax", myndigt och sakligt lägger fram sina argument till stöd för sin tes. Det är problemet med skuggorna som inte är parallella, ljuset som verkar komma från flera ljuskällor och avsaknaden av damm från landningen. Och så förstås: hur kommer det sig att flaggan vajar, när det inte finns någon vind på månen? Och varför syns inga stjärnor på himlen, trots att de befinner sig i rymden?

För en lekman som med lite tur kan urskilja "Lilla björn" på himlen en stjärnklar natt, låter invändningarna förstås till en början högst rimliga. Det vill säga, till dess att dussintals rymdforskare, fysiker och astronauter har förklarat hur det egentligen förhåller sig med saker som ljus, skuggor och stjärnor i rymden. Och tills att man inser att det vore fullständigt otänkbart att tusentals människor med insyn i operationen skulle ha kunnat bevara en hemlighet av sådan magnitud i ett halvt sekel utan att något läckt ut. Efter femtio år av vetenskapligt bemötande av konspirationsteorierna torde tanken om den fabricerade månlandningen vara död och begraven.

Att den inte är det är bevis för att det nog egentligen inte handlar om människan månen, utan om människan på jorden: om misstänksamhet mot etablissemanget, politisk misstro och desinformation. I själva verket är just månlandningen modern som närt många av de teorier som vi brottas med i dag.

För om något så historiskt stort och viktigt är påhittat, vad mer kan eliten och etablissemanget ha ljugit om? Terrorattacken 11 september? Vaccin? Klimatet? Det är som en medlem i "Flat earth society" säger i en intervju i Svt-dokumentären "Jorden är platt": Det är intressant, hur allt hänger ihop".

Det är förstås ingen slump att anhängare till olika konspirationsteorier ofta uppger att deras intresse för "alternativ fakta" började med att de sögs in i teorier om Apollo 11. Vad som däremot är oroväckande är hur många det är, både i USA och i Europa, som lutar sig tungt mot vetenskap och kritiskt tänkande i andra frågor men i fallet med just månlandningen är skeptiska. Det kan verka harmlöst. Men om fröet redan är sått, vad annat kan få misstänksamheten att gro?