Coronapandemin har satt hela samhället på prov. Sjukvården och äldreomsorgen står under hård press, många blir av med sina arbeten, människor insjuknar och dör. Samhället ställer om för att minska risken för smittspridning.

Vi har som alla andra fått anpassa oss efter den situation som råder. Precis som vi i vanliga fall är ute och demonstrerar av solidaritet så stannar vi i år hemma av solidaritet. Samtidigt fortsätter vår kamp för ett mer solidariskt samhälle. Coronapandemin har satt ljuset på detta behov, men den sätter egentligen bara ljuset på sådant som alltid borde vara självklart i ett samhälle.

I spåren av coronapandemin har vi fått se en nedgång i ekonomin och uppsägningar inom många branscher. Många tvingas stanna hemma från jobbet då de blivit svårt sjuka och andra för att de inte får gå till jobbet även vid milda förkylningssymtom.

I och med pandemin har det blivit extra tydligt hur viktigt det är att det finns ordentliga trygghetssystem som skyddar den som plötsligt står utan arbete eller som inte kan arbeta på grund av sjukdom. Trygga anställningar, en bra a-kassa och sjukförsäkring är alla viktiga livlinor för den som inte har något ekonomiskt svängrum.

Coronapandemin har också visat hur viktigt det är att sjukvården och äldreomsorgen håller måttet även under stark belastning. Vi kan inte acceptera en verklighet där de sjuka och äldre inte kan garanteras tillräcklig vård, och där personalen sliter ut sig i förtid. Det kräver anständiga löner och villkor för personalen och en rimlig bemanning. Det kräver att vi prioriterar vård och omsorg, och att vi låter skattepengarna hamna där de behövs istället för att bli vinster till vårdbolagen. Därför säger vi tydligt nej till privatiseringar, och ja till en väl utbyggd och välfungerande vård och omsorg.

Bristerna i bostadspolitiken har blivit extra tydliga i och med pandemin. Faran i att låta marknaden verka fritt över bostadshyrorna får en ny dimension. Social distansering är svår, för att inte säga omöjlig, när man bor trångt med många människor tätt inpå sig. För den som saknar bostad är svårigheterna än större. För den hemlösa är situationen naturligtvis alltid svår, men risken att drabbas av en allvarlig sjukdom gör denna situation än värre. Hemlöshet kan ha många orsaker men det finns inga ursäkter – en bostad är en rättighet för alla människor. Allt annat är ovärdigt.

Coronapandemin sätter ljuset på redan existerande behov som växt sig än större under den senaste tiden. Men kristider eller ej: det finns alltid människor som drabbas när stödet från samhället inte räcker till. Ekonomiska trygghetssystem, en välfungerande sjukvård och äldreomsorg och rätten till en bostad är självklarheter för oss. Allt detta kostar pengar och vi måste vara villiga att betala för det – efter förmåga. Det är vad som kännetecknar ett solidariskt samhälle.

Låt krisen bli en tankeställare över vilken sorts samhälle vi vill leva i.

Emelie Bergström, ordförande Vänsterpartiet Sundsvall

Erfan Kakahani, vice ordförande Vänsterpartiet Sundsvall

Karin Gustavsson, styrelseledamot Vänsterpartiet Sundsvall

Lena Svedin, styrelseledamot Vänsterpartiet Sundsvall

Klara Hedin, styrelseledamot Vänsterpartiet Sundsvall

Martin Jägesten, sekreterare Vänsterpartiet Sundsvall

Thomas Jäärf, kassör Vänsterpartiet Sundsvall

■■ Följ ST Debatt på Facebook