Annons

Annons

Corona: Vaccinet

Debatt
DEBATT: Vaccinering – en dag fylld med känslor av allvar, omtanke och tacksamhet

Detta är ett debattinlägg.Skribenterna svarar för åsikterna.

Personerna på bilden har inget samband med insändaren.

Bild: TT

Annons

Klädseln för dagen var ett linne, en kortärmad blommig klänning, täckbyxor och vinterskor. Den något udda och mixade klädseln förklaras av ett kyligt vinterväder med snö på marken i Sundsvall och att jag skulle vaccinera mig på Nacksta vårdcentral. Man skulle enligt kallelsen ha något kortärmat på sig.

När jag väl parkerat bilen, på fel plats skall erkännas, lade jag en p-skiva i fönstret som en förmildrande omständighet, om nu några nitiska parkeringsvakter skulle dyka upp. Gick mot ingången. Ingen kö. Jag blev vänligt mottagen av en sjukvårdsklädd värd, spritade händerna och tog på mig ett munskydd. Värden lotsade mig in i ett väntrum och nästan direkt till ett litet mottagningsrum.

Sjuksköterskan hejade och talade om vad hon hette och bad mig sitta ner på en stol. Hon frågade om jag var höger- eller vänsterhänt.

Annons

Höger, sa jag. Då tar vi sprutan i vänster, sa hon och vände sen sin blick mot en stor dataskärm. Sköterskan kollade att jag var jag och vi bokade in en tid för nästa spruta, om sex veckor. Jag valde en eftermiddagstid. Det plingade till i min mobil, som jag lagt i väskan. Pling. "Det är en sms-bekräftelse på tiden för nästa spruta", sa sköterskan, som märkte att jag hoppade till. Och så fick jag även en papperslapp med uppgifter om vilket vaccin jag fått och med tiderna för sprutorna.

Annons

Allt gick mycket snabbt. Min klädsel underlättade det hela. Jag lotsades direkt ut till en lång korridor, där nyvaccinerade människor satt på rad. Två långa rader med behörigt avstånd mellan stolarna och oss människor. Det var 15 minuters väntan, innan vi släpptes ut.

Först under denna väntan förstod jag hur många vi faktiskt var som vaccinerats denna dag. De flesta såg allvarliga ut. Kvinnan bredvid mig talade om att hon var allergisk mot katter. Men ingenting hände där i korridoren i form av allergiska chocker. Vi gick ut och åkte hem åt olika håll – i mitt fall utan p-böter.

När jag satt där i korridoren bland raderna av människor fick jag upp ett minne från det att jag var i sjuårsåldern och stod på led i Vaksalaskolans gymnastiksal i Uppsala. Vi hade alla vita linnen på oss, lika för flickor och pojkar. Jag tror det var gymnastiklinnen. Längs ribbstolar och bänkar ringlade sig kön. Längst fram mötte oss en läkare i vit rock och han gav var och en vaccinationsspruta mot polio, eller barnförlamning som man sade på den tiden.

Annons

Grannen i hyreshuset där jag bodde hade fått polio och hon tvingades senare gå med käpp. Ingen ville ha den smittsamma barnförlamningen. En viss skräck hade infunnit sig i samhället i stort, och i lokalsamhället.

Det finns något gemensamt i dessa båda situationer, utöver linnet jag hade på mig, både som sjuåring och nu som 70+. Det är känslan av stundens allvar och av omtanke och tacksamhet. Någon vill att jag överlever och slipper bli sjuk.

Annons

Tankar på personalen på sjukhusavdelningar hade jag inte då. Men det har jag nu.

Ingalill Eriksson

■■ Följ ST Debatt på Facebook

Annons

Annons

Annons

Nästa artikel under annonsen

Hej! Vi använder cookies.
Vi gör det för att förbättra funktionaliteten på sajten, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att allt fungerar som det ska.
Vår policy