Tillsammans med många andra ser vi biskopar i Svenska kyrkan med hopp och bävan fram emot COP26, FN:s klimatkonferens som pågår i Glasgow 1–12 november. Det är oerhört mycket som ligger i vågskålen.

I dag finns en bred global enighet om klimatkrisens allvarsituationens allvar. Allt fler gränser för vad vår planet klarar av är nära att överskridas. Det är känt att mänsklig aktivitet är huvudorsaken liksom vad som behöver göras. Har vi också viljan, kraften och hoppet? Ingen säger att det är enkelt, men det finns inte något alternativ. Det närmaste decenniet blir ett av mänsklighetens mest avgörande.

Att möta klimatkrisen kräver inre samling och yttre handling. I en gemensam bok, Ett biskopsbrev om klimatet (2019), skriver vi om Svenska kyrkans målsättning att vara klimatneutral senast 2030.

Biskopsmötet ställer sig också bakom kraven på att ekocid, storskalig miljöförstöring som innebär omfattande skada på, ekosystem eller livsmiljöer, ska bli ett internationellt erkänt brott enligt Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen.

Framstegen när det gäller klimatsmart teknologi ger anledning till tillförsikt, men inte skäl för obekymrad optimism. Vi behöver nu en snabb omställning som bygger på vetenskap och teknik och präglas av samverkan, jämställdhet och rättvisa.

Den kraftfulla mobilisering och omställning som världen åstadkom under pandemin visar att förändring är möjlig. Det gångna året har också påmint oss om att vi är beroende av varandra.

Klimatnödläget kräver ett tydligt rättviseperspektiv. De som drabbas värst måste ha inflytande över hur lösningarna utformas. Vi lever alla under samma himmel och på samma jord.

Klimatkrisen är existentiell och andlig eftersom den berör människolivets grundbetingelser. Vi behöver gripa tag i oron, skulden och frågorna som krisen väcker. Har vi lämnat en springnota till barn och barnbarn? Hur kan vi skapa en rättvis omställning? Vad vågar vi hoppas på?

I likhet med människor från alla stora religiösa traditioner kallar vår tro oss till skapelseansvar. I likhet med andra kyrkoledare ber vi för klimatmötet i Glasgow, om mod och styrka till kraftfulla beslut för vår planets framtid.

Klimatomställningen kräver att vi förändrar och förändras. I stället för en livsstil som utarmar planeten måste vi leva inom planetens gränser. Detta kräver uthållighet, men leder till hållbarhet. Frågan om klimaträttvisa är också rotad i en biblisk tanke om att den som har mycket också har ett stort ansvar. De länder som bidragit mest till klimatförändringarna och de som har resurser behöver ta störst ansvar för att minska utsläppen och finansiera klimatanpassningen.

Nu behövs mod, tillit och kraft för att stå emot uppgivenhet och våga nödvändiga förändringar. Vår tro ger en grund för hopp och handlingskraft. Människan är skapad av Gud och har ett ansvar att skydda och vårda jorden. Nu gäller det!

Artikeln är en förkortad version av en debattartikel på DN Kultur den 27/10.

Eva Nordung Byström, biskop i Härnösands stift, å biskopsmötets vägnar