Efter alla års besparingar på skolan trodde jag inte vi kunde nå lägre.

Förskolan har väl aldrig legat på plus och visst kanske man ihop med föräldrarna faktiskt kan spara in på vikarier, men dra in på resurspersoner? På mat?

Visst ska vi väl alla hjälpa till med klimatmålen och de globala målen, men kan vi verkligen lägga ansvaret och konsekvenserna på våra barn? De som är de tacksammaste som finns att jobba med? Som är glada och så tacksamma för så lite? Som litar blint på att vuxenvärlden ordnar det bästa för dem och som blir så tacksamma för en återbrukskartong att pyssla med?

Barn som stått trygga hela pandemin och bara litat på vad vi vuxna säger till dem. De som alltid är positiva, hittar lösningar och vill väl. Är vi inte skyldiga dem framtidstro, glädje och hållbarhet? Genererar verkligen inte satsningar på dem som behöver det bäst en besparing i sig?

Har vi råd med en generation till som mår dåligt och inte fått tidigt stöd? En sån enkel och billig grej som att få hålla fast vid traditioner och tryggheter som till exempel "pepparkaksbaksbak" är numera nedlagt på grund av besparingar.

Men snälla! Var är humanismen och solidariteten?

Suck

■■ Följ ST Debatt på Facebook