Mobilen surrar. Vid en på förhand okänd tidpunkt varje dag. Ett enda distinkt ljud och skärmen lyser upp. "Time to be real", står det, med en gul varningstriangel på vardera sida uppmaningen. Jag har två minuter på mig att öppna kameran och ta två simultana foton. Ett av mitt ansikte, ett på det jag har framför mig. Det blir allehanda vardagligheter: tangentbordet på redaktionen, tre dagars disk i diskhon, en bit blekt asfalt.

Appen heter Be Real, rätt och slätt. Den har exploderat i popularitet, åtminstone i min ålderskategori, under våren.

Syftet med den är att vi ska visa upp oss och våra liv så som det egentligen är, fult och osminkat.

En liknande trend har under en tid dominerat även i andra sociala medier. Allsköns influerare visar upp rödgråtna ansikten, fettvalkar på magen, kaos i största allmänhet, mjölkstockning, gud vet vad – och hyllas för det.

Därför att de hjälper oss att förstå att livet inte är så tillrättalagt perfekt som bilderna ger sken av, tydligen. Det är inget ideal värt att eftersträva, eftersom det är ouppnåeligt, verkar resonemanget gå. I stället belönas vi för vår ofullkomlighet. Om vi visar upp den. Och om den faller inom det normalas gränser, ska sägas.

Jag inser att jag är en slav under algoritmerna och det skenheliga vacker och framgångsrik-idealet, liksom att mitt bekräftelsebehov liksom de flesta andras är omättligt. Ändå kan jag inte låta bli att känna att denna nymodiga autenticitetssträvan är upp och nervända världen.

Behöver jag en app, eller Youtube-videor på gråtande influerare, för att förstå att mina medmänniskor lider? Att livet till stor del är trist och består av måsten och överlevnad?

Det vore – eller borde vara – betydligt mer intuitivt att initiera ett samtal med ja, vem som helst egentligen, för att få perspektiv på känslan av att vara misslyckad i förhållande till alla andras synbara framgångar.

Det har sagts förut, men man kan tänka både en och två gånger på innebörden av ordet social i begreppet sociala medier. Kanske det fjärmar oss från det mest vanliga och gemensamma hos varandra, mer än det för oss samman. När det gäller gemenskap i bredare bemärkelse, som att väcka diskussion för minoritetsfrågor eller annat som av olika skäl utestängs från mer etablissemangsenliga medier, fyller det tveklöst en funktion. Men det är något annat.

Jag tar upp mobilen och tar dagens två simultana foton. Ett av mitt ansikte som är glansigt efter dagen. Ett av min obäddade säng. Jag lägger till bildtexten “Ännu en helt vanlig arbetsdag till sin ända”. Vem som nu vinner på det. Alltid gläder det väl någon.