För ett år sedan startade en fullskalig invasion av mitt Ukraina. Jag minns tydligt hur jag klivit upp morgonen den 24 februari 2022, tagit en dusch och läst nyheterna. Fullständig invasion står det och allt stannar upp. Jag ringer mamma som just pratat med moster i Ukraina. Under tiden jag vaknat och ens uppfattat vad som hänt så hade min moster hört och sett flertalet explosioner utanför hemmet. Oron och sorgen går inte att beskriva.

Skyddsrummen som inte rymde stans invånare tvingade många familjer ner i källaren. Så även min familj. Det gick inte att ha kontakt när de gömde sig.

Berdyansk som ligger intill Mariupol drabbades inte lika hårt av våldsamma sammandrabbningar – men är också en av de städerna som Putin ockuperat. Staden är ungefär lika stor som Sundsvall, en hamnstad med vackra stränder.

I min förtvivlan att försöka få hem min familj försökte jag kommunicera med borgmästaren i staden. Han lade upp bilder på människor fasttejpade längst lyktstolpar och skrev tydligt att så går det om man inte sköter sig. Staden var avspärrad och ingen kom in eller ut. Maten sinade och människor hade inte pengar. Vissa försökte i sin förtvivlan råna butiker, grannar eller länsa övergivna bostäder hos de som lyckats fly. Vissa lyckades inte heller fly och blev ytterligare siffror i dödsantal.

Jag tänker på mormor som berättade om arvet efter kriget. Om hur de väntade tills gräset växte upp om våren så att de kunde göra gräsplättar att äta. Så stor var var hungern i Ukraina, att man nu upplever det här tragiska kriget innan man ens hunnit smälta arvet av andra världskriget är förfärligt.

Strax utanför stranden där jag badat hela somrar sprängdes ett ryskt krigsfartyg. ”Den ockuperade staden Berdyansk” som media beskriver. Mitt hjärta går sönder av sorg. Mitt vackra Ukraina, de vackra fälten som färglade tillvaron. Aldrig har jag sätt så många solrosor. Första gången jag var i Ukraina så fick taxichauffören stanna på min begäran, så att jag kunde gå mot fältet och omfamnas helt av allt det vackra. Sen dess mötte mormor alltid mig vid flygplatsen med solrosor. Flygplatsen i Donetsk som var så fin och nybygd. Det fanns en stolthet och en tro på framtiden. Den flygplatsen är nu bortsprängd.

Efter en tid byttes borgmästaren ut, Berdyansk skulle numer tillhöra Ryssland och en rysk borgmästare klev in. Vatten, avlopp och infrastruktur ändrades. Min familj vågade inte prata, de sa att vi kan tala om hur de mår men resten är för känsligt. Media rapporterar olika från alla håll och min familj beskrev att de bara tror på vad de ser framför ögonen, ingen vet vad som är sant.

Ett år av krig har passerat. Ett år av förödelse, som verkar bli en ny vardag. Flaggorna som fanns över hela Facebook, i pins på jackor eller första sidan i tidningarna syns inte lika ofta. På nyheterna säger de att man ska skicka färre vapen till Ukraina. Världen har vant sig, men jag vänjer mig aldrig. Må kriget ta slut och Putin gå under.

Elise Backman