De narkotikarelaterade våldsbrotten ökar. Brotten blir allt grövre, våldet brutalare och förövarna blir allt yngre.

Den bilden kan exemplifieras genom det som hände en septemberkväll mellan en förskola och ett radhusområde i Johannedal utanför Sundsvall.

– Martin hade aldrig haft kontakt med den där pojken tidigare och han var obeväpnad när knivhugget gick rätt igenom hans kropp. Den här sortens våld drabbar inte bara personer som är inne i ett djupt missbruk och rör sig i kriminella kretsar. Det som hände skulle i stort sett kunna hända vem som helst som köper droger, tror Martins mamma Anna-Karin.

Hennes son hade försvarsskador på händerna när livet rann ur honom den där torsdagskvällen. Martins familj har lyssnat på larmsamtalet där de hör sin son och bror dra sitt sista andetag.

– Det var helt fruktansvärt, säger Anna-Karin.

17-åringen greps först flera dagar senare. Rätten bedömde att straffvärdet för mordet uppgick till var 14 års fängelse, men eftersom han var så ung dömdes han till tre års sluten ungdomsvård.

– Jag känner mig fortfarande väldigt arg och sorgen finns där hela tiden, även om jag har bättre och sämre dagar, säger Anna-Karin.

Efter en strulig tonårs- och ungdomstid hade livet de senaste åren ordnat upp sig för Martin.

– Han hade jobbat på samma arbetsplats i fyra år. Han var omtyckt, ambitiös och driven. Han hade gått en utbildning för att bli lagledare inom jobbet och han hade tagit jägarexamen, berättar mamma Anna-Karin.

Martin hade även köpt sin första egna lägenhet, som han höll på renovera med hjälp av sin pappa och några vänner.

– Han hade också en flickvän och hade börjat prata om att han själv ville bli pappa.

När Martin firade sin 28-årsdag tillsammans med familjen bara några dagar innan han mördades bjöd han för första gången in sina föräldrar, syskon och syskonbarn till ett kalas i den egna lägenheten.

Anna-Karin minns att hon under kalaset tänkte att hennes son var vuxen nu. Att han hade mognat.

– När kalaset var slut och jag var på väg hem gick jag tillbaka och gav honom en kram, berättar hon.

Hon berättar gärna om sin son.

– Han var en djur- och naturmänniska. Han älskade att fiska och göra upp eld och han hade en magisk kontakt med hundar och barn.

Förutom av föräldrarna sörjs Martin av sin flickvän, sina syskon och syskonbarn. Martins ena syster är med under samtalet.

– Min fyraåring sa att det kändes som om han hade tandtroll som bråkade i magen för att Martin inte finns här längre.

Enligt henne och Anna-Karin har syskonbarnen berövats sin oskuldsfulla syn på livet efter att Martin mördades. De har svårt för att känna trygghet.

Familjen beskriver Martin som en social person som var mån om sina vänner.

– Och han tyckte mycket om historia och att släktforska. När han och jag gick en pilgrimsvandring mellan Hässjö och Stigsjö kyrka hade han läst på om Linnés vandring, och han trivdes när de äldre damerna som var med ivrigt lyssnande på honom, berättar Anna-Karin.

Det var när Martin nådde tonåren som han började tänja på gränserna.

– Men han var aldrig uppkäftig och han kom hem i tid. Blev han sen någon gång så ringde han, men han och hans kompisar kastade ägg på hus och de drack en del.

Att Martin och hans kompisar senare började röka cannabis ledde till många diskussioner och duster inom familjen.

– Jag stod fast när han skulle försäkra mig om att cannabis är ofarligt.

För fyra år sedan valde Martin att genomgå en behandling. Då hade han även börjat bruka tyngre narkotika.

Under en period när Anna-Karin och Martin hade en ansträngd relation träffade de en samtalskontakt tillsammans. Även om Martin inledningsvis var skeptisk, så fortsatte han träffa den kontakten även efter att han och Anna-Karin hade rett ut sina bekymmer.

Martins ena syster och mamma Anna-Karin berättar att de med åren lärt sig att vara öppna inom familjen. När det har funnits problem har man tagit upp dem. Anna-Karin tror generellt att många föräldrar är ganska naiva och att även hon har varit det.

– En del tror inte att deras barn skulle kunna prova ta droger, men det handlar inte om mina och dina barn. Det här handlar om alla. Ingen kan veta om det kommer att ske eller inte.

– Jag tror att det är fler unga som vacklar i den frågan i dag, än som inte vacklar, säger Martins syster.

Anna-Karin tror att försvaret som föräldrar ibland bygger upp ofta handlar om rädslor.

– Jag har själv varit medberoende. Jag har deltagit i anhörigträffar och känt skam och skuld över att ha barn som trasslar, men det behöver inte betyda att jag har varit en dålig mamma, säger Anna-Karin.

Beskedet om att Martin var allvarligt skadad nådde först en av hans systrar, och alla i familjen som hade möjlighet åkte upp till akutmottagningen på Sundsvalls sjukhus. Där möttes de av beskedet att hans liv inte hade gått att rädda.

– Alla var i total chock, och det var väldigt svårt att lämna honom. Jag har också alltid tänkt att det nog finns stöd att få i en sådan situation, men det gör det inte. En kurator ringde dagen efter för att meddela att vi kunde få en samtalstid tidigast måndagen efter, alltså fyra dagar senare.

Bristen på krisstöd resulterade i att Anna-Karin skrev ett brev till Sundsvalls kommun.

– Vi hade behövt någon som styrde upp situationen efter Martins död, nu samlades vi i stället allihop och även de små barnen var med. Det var inte alls bra för dem att vara i det kaoset, anser Anna-Karin.

I svaret på brevet hon skickade stod det att man är medvetna om att det finns ett glapp i krisstödet vid den sortens händelser som Martins familj drabbades av.

När Anna-Karin läser om andra familjer vars anhöriga ryckts bort på liknande sätt som Martin gjorde, tänker hon på alla vars tillvaro blir helt förändrad.

– Det handlar inte bara om killen eller tjejen som mister livet. Det är jättemånga som berörs.

Hennes dotter håller med.

– När jag ser en bild på Martin är det som om jag tappar andan, och det gör så ont att mitt yngsta barn aldrig kommer att få lära känna honom, säger hon.

Samtidigt har de små barnen varit familjens räddning under den gångna vintern.

– Det har varit läkande att vara med dem. Jag har tänkt ibland att jag nog följer med Martin, men jag kan ju inte det, eftersom de andra barnen och barnbarnen behöver mig, förklarar Anna-Karin.

Anna-Karin berättar att hon blev troende efter en svår canceroperation för några år sedan.

– Det är jag tacksam över. Jag kommer aldrig över mordet på Martin, även om jag tänker att han nog har det bättre än vad vi kan föreställa oss. Men nu måste vi alla lära oss leva med sorgen och saknaden, säger hon.

Har du på något sätt drabbats av det narkotikarelaterade våldet och kan tänka dig att berätta om det öppet eller anonymt? Mejla till katarina.vikstrom@st.nu