Så snart varg uppenbarar sig i en nejd, börjar oron att sprida sig bland delar av befolkningen. Detta är på sätt och vis inte märkligt, eftersom människan hör till de arter som är såväl rovdjur som bytesdjur. Samtidsmänniskan lever emellertid i ett samhälle som präglas av trygg förutsägbarhet, och risken att bli riven av ett rovdjur är nästintill obefintlig.

Hur vargen ser på människan har studerats av Norsk institutt for naturforskning, som undersökte rapporter om vargangrepp på människor. Sedan 1950 är nio dödliga vargangrepp på människor kända i hela Europa, vars befolkning (inklusive Ryssland) i dag ligger på 746 miljoner människor. Av dessa var fem vargar sjuka – de hade rabies. I Sverige finns som bekant inte rabies. Vargen ser inte människan som ett naturligt bytesdjur, men i enstaka, och ytterst ovanliga fall kan detta hunddjur angripa människor. Som siffrorna visar är risken dock försvinnande liten.

Helt förutsägbart är det inte att vandra i Medelpads skogar och marker. Det är heller inte helt förutsägbart att flanera på Sundsvalls gator och torg. Den som osannolikt nog stöter på en varg kommer troligen se att djuret drar sig undan så snart som möjligt. Den som upplever mötet som obehagligt kan långsamt dra sig tillbaka, och tala högt under tiden.

Aldrig tidigare har människans kunskap om vargen varit så stor som i dag. Det är dags att anpassa våra föreställningar om vargen till det djur som rör sig i våra nejder.

Emil Siekkinen

■■ Tyck till du också – skicka in en insändare här