Timrå IK – är det en klubb bland andra, eller är TIK som eljest? Det senare, skulle vi vilja hävda.

I elitidrott kan pengar köpa mästerskap och framgångar. Timrå IK hör emellertid hemma i ett mindre landskap, och antalet supportrar blir därför inte stort. Någon ekonomisk stormakt kan klubben inte vara. Trots detta bidrar TIK med ett starkt lag till SHL, och anledningarna till detta är många. Främst bland jämlikar är måhända klubblojaliteten.

Timrå IK:s anhängare kan vittna om en hängivenhet som är enastående, och detta märks också i A-lagets trupp. Filip Hållander och lagkapten Anton Lander är ensamma om att ha TIK som moderklubb, men ytterligare fem spelare är medelpadingar. Av truppens spelare drog 13 på sig Timrås matchställ i J20 eller (vanligtvis) ännu tidigare, och Timrås hockeygymnasium har visat sig vara en investering som gett god avkastning. Bland ledarna har åtta själva spelat för klubben.

Detta bidrar till en klubbkänsla som i dagens lagidrottsvärld – med gott om handelsresande i sport – är ovanlig.

Denna känsla av samhörighet ligger också bakom de hopp om framtiden som finns. För flera av de långtidskontrakt TIK skrivit med nyckelspelare involverar lagmedlemmar vars blod är Timrå-rött. Hade alla dessa accepterat liknande kontraktsförslag från andra klubbar?

När rätt slags spelare under en längre tid utgör lagets kärna, kan övriga spelare höja sitt spel, och svagheter kan minimeras. Även om en del spelare kommer och går, kan de spela viktiga roller så länge de ingår i ett Timrå som under flera år kan erbjuda en stabil grund att stå på. Och när dessa spelare känner att de blir bättre, att de är del av något riktigt bra, leder det till en ännu mer gedigen arbetsmoral. Spelare som gör sitt jobb i det tysta blir inte bara användbara utan viktiga.

Laget kan därmed förvandlas till en ostoppbar kraft. Av ett eljest slag.

Wollberg och Siekkinen