Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sportfiske spelar stor roll för teaterchefen

/
  • Som skådespelare och teaterchef befinner man sig ofta i händelsernas centrum.

Det är julstök och rörigt på Teater Västernorrland. Vinterfrossan, årets kabaré med sketcher, sånger, texter och monologer som häcklar och roar, har levererat den sista smällkaramellen. Kulturpengarna räcker inte till. Teaterchefen Iso Porovic har sagt upp sig. När det är som mest fokus på hans person så är det bland annat sportfiske som kan ger honom lugn.

– Det är avkoppling, och det är här i naturen jag hittar mig själv, säger Iso Porovic.

Annons

Teaterchefen Iso Porovic är bosnisk-svensk skådespelare och poet. I det område där han växte upp finns det en lång tradition att sportfiska. Hans bröder och släktingar brukade fiska. Floden Lim rinner vid hans födelsestad Prijepolie, i före detta Jugoslavien

– Men inte jag, för jag tyckte att det var tråkigt och de verkade lite korkade som var ute och fiskade när det regnade, säger Iso och värmer sig vid elden.

Det är fortfarande en och annan och fiskar i Ljungan. Det är i slutet av november. Vi står vid Viforsens strand, en av Isos favoritplatser.

– När jag kom till Sverige för elva år sedan träffade jag en bosnier här i Sundsvall, Kemal Karabegovic, som sportfiskat i 60 år. Han har fiskat överallt i Bosnien. Kemal tog mig till Ljungan och jag blev "smittad" av fisket, säger Iso och ler varmt

Han åkte till älven nästan varje dag när han arbetade som skådespelare. Förmiddagarna med spöet i näven och eftermiddagarna och kvällarna på teatern. Det var främst under hösten, vintern och våren som Ljungan var hans mål.

– Men inte på somrarna för då är det så många människor här. Då åkte jag istället till Gussjö-Paljakka och Lögdö vildmark tillsammans med Kemal och en annan bosnier, berättar Iso.

– Vi övernattade där, fiskade och umgicks. Det är avkoppling. Fisket är ett härligt sätt att komma närmare naturen. Under många år var sportfisket min enda hobby.

Sedan blev han också biodlare. Det är också ett sätt att komma naturen ännu närmare, men från ett annat håll.

Som skådespelare och teaterchef är man i centrum för många människor, och för publiken.

– Jag saknade ensamheten, och den fick jag genom sportfisket. Jag började spinnfiska med drag. Det var lättast, och sedan fiskade jag med sänke och mask och maggot, säger Iso och visar sin dragask där det också ligger en hel del krokar.

Första fisken han fångade var ganska liten. Det var en sik … eller en harr. Han var stolt.

– Men de flesta har jag släppt tillbaka. För mig handlar det inte om en prestation utan det som människan är, en del av naturen. Det glömmer vi bort och vi tror att vi är någonting som står över allt. Vi glömmer vårt innersta väsen. Det är samma väsen som björken och .., säger Iso och blickar lite drömskt ut över strömmen och träden på andra sidan.

Den blicken talar sitt tydliga språk. Sportfiske behöver inte betyda resultat, att man fångar så och så många fiskar. Och så stora.

– Det är svårt att sätta ord på vad som händer med mig när jag kommer till ett vatten, men det är avkoppling. Jag hittar mitt rätta jag, för vardagen med sin egoism och allting annat som är påhittat drar oss från oss själva på något vis. Här vid älven hittar jag tillbaka till mig själv. Efter två timmar vid älvstranden så upptäcker jag plötsligt hur vacker den där klippan är, som har varit mitt framför ögonen på mig, säger Iso och pekar.

– Det händer saker. Sinnena, de ursprungliga, börjar fungera på nytt.

Några knipor flyger nedströms, och på en utstickande trädstam sitter en strömstare och spanar efter någonting att äta.

– Nu när jag har fiskat och haft bin några år så betraktar jag naturen med binas och fiskens ögon. På så vis blir jag en bättre människa. Betraktar jag till exempel skogen här kan jag som människa tänka: "Om jag köper den och sågar ner den så får jag pengar" ... medan bina tänker: "Var finns blommorna". Och fisken tänker: "Var finns maten". Det grundläggande. De tänker inte på att förstöra allt runt omkring för egen vinning, för de är en del av allting. Precis som vi, menar Iso.

– Vi människor bedömer ofta. Vi värderar allting. Den där björken är kanske vackrare än den och så vidare, säger Iso och pekar över älven.

Han värmer händerna över elden igen. Det är minus två grader. Och så ler han sitt mjuka leende.

– Men när jag är här försvinner de "gränserna" och då blir allt lika vackert. Och jag blir en del av det. Då betraktar jag egentligen inte björken och tallen, utan jag betraktar mig själv på något mystiskt och filosofiskt sätt. Jag glömmer mig själv och min egoism, och smälter in i helheten, säger Iso och tillägger:

– Det är svårt att sätta ord på den här känslan.

Visst skrev jag i början att Iso också är poet.

Men nu också sportfiskare.

– I Krokforsen fick jag en lax på 5,5 kilo, och nere i Njurunda en gädda på 12,9 kilo, berättar han.

Han gillar inte att äta fisk, men ibland har han tagit hem någon fångst för hans fru och barn gillar fisk på tallriken.

I sjöarna fiskar han mest med olika drag och spinnare. En djupgående vobbler med lång haksked har gett honom många gäddor. Han har prövat inplanteringsvattnens favoritvapen: plastkula och mask. Men då föredrar han att bottenmeta med sänke, mask och maggot:

– Jag blandar. Först sätter jag tre-fyra maggot uppåt på kroken och några maskar nedåt. Det ser lockande ut, och det har fungerat bäst för mig, säger Iso och greppar sitt spö och går mot bilen.

Det är några möten som måste klaras av i stan.

Men först mötte han naturen, och sig själv, vid älven.

Mer läsning

Annons